Aventuras en Amazonas
Vi kom till Leticia från ett kallt Bogota tidigt på fredagseftermiddagen och slogs av en fysisk vägg av hetta o fuktighet. Amazonas!
På den korta stund som det tog att gå från flygplanet och in på flygplatsen hann svetten börja rinna och ryggsäcken gjorde att t-shirten klistrades mot kroppen. Väl inne på flygplatsen igen tvingades vi hosta upp 18 000 colombianska pesos (ca 70 kr) som turist-skatt. Det är ganska vanligt att man i gränsen till en annat land tvingas betala en skatt, men inom landet har vi inte tvingats betala förut.
Vi hämtade våra väskor och blev direkt uppraggade av en kille som körde oss på sin motorcykel till Tabatinga, den stad på den brasilianska sidan som gränsar till colombianska Leticia. Väl där kom vi på att vi glömt att få en exit-stämpel i våra pass och var tvungna att åka tillbaka till den colombianska flygplatsen, få exit-stämpel, åka till migrationsmyndigheten på brasilianska sidan och få entry-stämpel. Då internet är en bristvara i amazonasregionen var vi dessutom tvungna att åka till ett internetcafé för att föra över pengar innan vid kunde åka till en uttagsautomat och ta ut pengar inför vår amazonas-vistelse.
Här blir alla små praktiska saker ibland till stora avancerade projekt, bara att hitta en uttagsautomat kan vara en utmaning.
Tabatinga.
Vi bokade en 4-dagars djungel-tur till nästa dag och gick ut o åt innan vi somnade tidigt.
Vi hade ställt alarm för att vakna till kl 5 då guiden skulle komma och hämta upp oss inför djungelresan. Istället vaknade vi av ösregn som djupet av alarmet dränktes i. Vi packade ihop våra saker, packade in ryggsäckarna i sopsäckar och lämnade dem på hostelet innan vi drog varsin sopsäck över huvudet och gav oss ut i regnet. Med oss hade vi bara en plastkasse med varsitt ombyte och myggmedel.
Vi åt en snabb frukost och åkte sen ut i en liten båt tillsammans med Don Julio och en ung kille, Stanley, som ansvarade för motorbåten. Första stoppet blev på den colombianska sidan där vi fick se stora vattenväxter med blad och blommor som påminner om näckrosor stora nog att bära ett spädbarn. Vi fick också hälsa på två “scarlet macaw” innan vi återigen satte oss i båten.
Nästa stopp var på den peruanska sidan, där fick vi träffa lokala familjer som lyckats tämja vilda djur-ungar från djungeln. Jaguarbäbis, papegoja, sköldpaddor, kajmanbäbis, sengångarungar var några av de djur som vi fick träffa.
Lilla Katt försöker bita Boris i halsen. Gos!
Boris har fobi för ormar men vågade sig ändå på en kram, Hanna vek sig av skratt!
O gosade själv med ormen en stund
Supermysiga sengångarungar som såg helnöjda ut mest hela tiden.
Lilla Apa gömde sig.
Vi åkte sen vidare och lämnade vår saker för natten och åt lunch hos en familj på den peruanska sidan. Vi vilade oss i varsin hängmatta och försökte med allt större frustration stoppa alla de tusentals myggor som trots långa byxor och tröjor lyckades bita oss över hela kroppen. Värst var nog fötter och händer som inte slutade klia.
Lunchen som serverades bestod av god fiskgryta och ris, vatten ur plastpåse och en banan till efterrätt. Mums!
Efter lunchen satte vi oss i en liten kanot och paddlade in i träsk-djungeln, kollade på sengångare som satt uppe i träden och lät myggorna bita oss lite till.
Sengångare i trädet ovanför Hanna, Hanna = nöjd!
Vi betraktade en fin solnedgång och gömde oss i våra hängmattor och myggnät undan alla myggor som blev än fler och ännu intensivare under kvällstimmarna.
När det blivit mörkt och vi än en gång ätit oss mätta på ris och friterad fisk gick vi med Julio i lånade gummistövlar ut i gyttjan i sökandet efter tarantellor. Gyttjan var djup och svår att ta sig igenom, vid ett tillfälle ramlade Julio med stöveln och foten fast i gyttjan, dock utan att smutsa ner sig allt för mycket. Till sist hittade vi en spindel, vi fotade den, och kunde äntligen få lov att fly in i vår hängmatta med myggnät och somna efter en lång dag i djungeln.
Maffiga solnedgångar.
Tarantella!
Nästa morgon vaknade vi och åt frukost, ägg, ris, vitt bröd och banan. Vi packade ihop våra grejer och begav oss än djupare in i djungeln. Vi åkte båt längs en stor flod men var då och då tvungna att välja alternativa mindre vattenvägar då den stora floden blockerades av växter. I djungeln längs vägen såg vi en liten myrslok uppflugen i ett träd, fler sengångare och scarlet macaw och även en flygande tukan.
Frukost i huset vi sov i.
Efter 3 timmars båtfärd kom vi fram till ett samhälle där vi “slog läger” hos en familj för de kommande 2 nätterna och åt lunch, en fiskgryta med ris.
Barn i kanot paddlade runt överallt.
Efter lunch fick vi äntligen svalka oss i vattnet. Fiskar i tusentals simmade runt i vattnet och det kändes lite läskigt att bada i vatten som vi senare under vistelsen få skulle leta krokodiler och pirayor i. Samtidigt var det jätteskönt att få tvätta av sig all smuts och för en stund känna sig avsvalkad i det annars så hetta o fuktiga klimatet.
Denna apa bodde med familjen vi sov hos de två sista nätterna.
Vi tog en till paddeltur i en mindre kanot runt en liten lagun nära familjens hus. Runt 16-tiden åkte vi ut i den “stora” båten för att försöka se de rosa delfiner som simmar runt i Amazonas. Himmelen täcktes av en enorm färgklar regnbåge. Först såg vi ganska många delfiner (tveksamt om de var rosa) innan de försvann helt för en stund för att i nästa dyka upp igen lite här o var i vattnet, tydligt rosa. Som avslut såg vi en underbar solnedgång innan vi åkte tillbaka och åt scrambled eggs och ris till kvällsmat.
Vi lät det mörkna lite till innan vi återigen satte oss i båten. Ny utflykt. Denna gång letade vi inte efter delfiner utan kajmaner med hjälp av Enrique, pappan från den familj som vi sov hos. Vi åkte en bra bit, lyste med ficklampor för att med hjälp av reflektionen i kajmanernas ögon se var de befann sig. Två gånger försökte Enrique få tag på en kajman men misslyckades. Vi åkte vidare, och till sist efter flera försök fick han tag på en liten kajmanbäbis. Det är av stor vikt att man verkligen försöker avgöra kajmanens storlek på de ögon som sticker upp ur vattnet då man letar efter ofarliga ungar. Tar man fel på storleken kan man i värsta fall provocera en kajman så stor som 10 meter som är kapabel till att välta hela båten och skada en dödligt.
Vi hade tur. En liten svart kajmanbäbis satt och tittade på oss från Enriques knä. Vi fick lov att hålla i den och Enrique berättade att den svarta kajmanen inte har någon tunga och kan bli så lång som 10 meter. Deras enda egentligen hot i sin hemmiljö (förutom människan) är anakondan som oftast vinner. Vi släppte ner honom i vattnet igen, förvånad tittade han sig runtomkring innan han dök och simmade iväg. Lille gos.
Trötta gick vi o la oss i varsin hängmatta o sov gott hela natten.
Innan frukosten nästa morgon tog vi ett morgondopp, skönt! Efter frukosten visade Enrique oss sina djur hemma, döda och levande.
Kajman-skalle av något större storlek än gårdagens bäbis…
..som försökte äta upp Boris!
Trots av skalbaggen var död kändes den levande, inte kul.
Levande orm.
Död orm.
Sen satte vi oss i båten och åkte mot tierra alta, den delen av Amazonas som alltid är torr, även under vintern då vatten annars täcker hela området. Där fick vi gå i land och se och smaka på alla möjliga frukter.
Ständig kamp mot myggen.
Boris luktar på citrongräs.
Ugn som man torkar yuca i.
Gul yuca, som innehåller vätska som är giftig för människan, torkas och görs till en slags hårt ströbröd kallat farinha som används till utfyllnad till mat, det mättar bra, är lätt att bära o håller länge.
När vi åkte hem kom regnet och vi kröp in under presenningen på båten. Vi åt lunch, god linsgryta, fiskgryta och ris med majs. Lunchen verkar vara huvudmålet här med flera tillbehör medan kvällsmaten är av mer enkel karaktär.
På eftermiddagen åkte vi ut i båten och in i djungelnträsket med en död fisk som bete och varsitt fiskespö. Vi fiskade pirayor o en del andra småfiskar som vi fick kasta i igen. Hanna tröttade ganska snabbt och gillade inte riktigt tanken på att dra upp fiskar med en krok genom kinden. Boris hade fiske-otur, oftast kom fisken och åt betet men fastnade inte på kroken, tidvis rörde fiskarna inte ens Boris krok, trots att den var fulladdad med bete. Det var otroligt varmt och fuktigt och plötsligt började det blåsa upp ordentligt, guiden menade på att det var farligt att vara inne i träsket med tanke på fallande grenar så vi avbröt fisket och åkte hem medan regnet började falla.
Lilla Piraya.
Till kvällsmat åt vi egenfiskad piraya och ris. Vi tittade på portugisisk film och drack kaffe innan vi somnade sista natten hemma hos Enrique.
På tisdagsmorgonen tog vi en tur själva i kanoten och njöt av tystnaden och det friska luften. Väl tillbaka tog vi ett sista dopp och vinkade sedan hejdå till Enrique med familj.
Boris körde en tarzan o paddlade utan tröja, skönt!
Sen bomben.
På hemvägen märkte vi tydligt av att vattennivån förändrats. Amazonas går mot sommar nu vilket betyder att vattnet drar sig undan och de får fast mark under några månader. Där vi på vägen ut till djungeln lätt kunnat åka med båten var vi nu tvungna att ta andra vägar. Julio gick lös med sin machete på alla träd som ramlat ner under gårdagens skyfall och myror ramlade ner från grenarna och gick till attack i båten. Vi offrade dem till floden och åkte vidare, Julio med macheten i högsta hugg, vi lite mer avslappnade ett snäpp längre bak i båten.
På vägen mot Tabatinga stannade vi och åt lunch, sa hejdå till Julio som mötte upp en ny grupp och fortsatte djungelresandet och åkte till sist hem.
Väl framme i Tabatinga skjölde vi våra minst sagt smutsiga kläder och hängde dem för att torka innan vi kastade oss in i duschen. SKÖNT!
Det började ösregna, och kläderna som vi hängt för att torka blev aldrig torra.
Vi vilade upp oss och köpte varsin hängmatta inför morgondagens båtresa till Manaus.
Senare på kvällen blev vi upphämtade med motorcykel-taxi och fördes till utkanten av staden där vi stämt möte med en shaman för att delta i en spirituell och renande ceremoni.
Dagen därpå vaknade vi, fortfarande inspirerade och berörda av gårdagens spirituella upplevelse. Vi packade, igen, och tog oss på varsin motorcykel-taxi till båtterminalen.
Där la vi upp våra väskor på rad tillsammans med hundratals andra passagerares bagage. Sedan började en lååång väntan. Först kollade knarkhundar igenom alla väskor grundligt. Sen gick vi in i ett rum och la upp allt vårt bagage på ett bord där de öppnade väskor och kollade igenom sakerna än en gång.
De gör hunden redo för knark-kontroll. Amazonas är en av de mest använda vägarna för smuggling av narkotika.
Väskorna på rad.
Vi fick varsitt armband som officiellt utnämnde oss till Manaus-båtfarare.
Mannen som kollade Hannas väska bara skrattade och skakade på huvudet åt ryggsäcken, för lat för att börja packa upp den uppifrån och ner.
Efter kontrollen kroppsvisiterades vi, grundligt, pass och biljett kontrollerades två gånger innan vi äntligen, efter flera timmars militant kontroll med deltagande av 3 olika polisstyrkor (nationella, militanta, marinpolis) fick gå på båten.
4 dagars båtresa framför oss…
Båten.
Hejdå Tabatinga!
Colombia – de Medellin y Bogota a Leticia
Vi spenderade totalt 5 dagar i Medellin.
Fredagen då vi kom gick vi bara ut o åt innan vi däckade i sängs efter den långa båtresan från Panama till Colombia.
Vi bokade det billigaste rummet som låg över baren, delade det med 16 andra personer som förfestade en del på rummet innan de försvann ut o kom inte tillbaka förrän tidigt nästa morgon. Att sova blev lite av en stående utmaning under Medellinvistelsen, men vi klarade oss ganska ok under omständigheterna.
Vi vaknade, något mer utvilade, och tog metro in till centrum, åt en god frukost på ett schysst fik och tog lite foton på Botero statyerna som finns i centrala Medellin. En ganska fin stad men samtidigt en jätteful stad på samma gång. Mycket hemlöshet, stora rika områden och ännu större fattiga.
Vi tog en vända på stan innan vi åkte hem, handlade på vägen och lagade mat för första gången sen vi kom till Centralamerika. Vi försökte sova en stund på kvällen men misslyckades, blev istället frestade att hänga med ett gäng från vårt hostel till Hooters och kolla hockey. De förfestade som vanligt på hostel-rummet och försökte hetsa oss till att dricka colombiansk aguardiente då de menade på att vi som svenskar är vana vid starksprit, vi både avböjde men gick med på att hänga med ut. Vi kom lite senare och matchen hade redan slutat, vi drack tills stället stängde och tog en taxi till festområdet i Medellin.
Under kvällen åkte vi till flertalet olika klubbar, det ösregnade o var kallt, klubbarna var helt okej men inget speciellt förrän vi vid 3-tiden hittade till Wild, en klubb som spelade techno, DJ FIST gick på och vi stannade tills klubben stängde.
Att gå ut i Colombia som tjej kräver tid. Tjejerna är väldigt sminkade och otroligt välklädda, från skor upp till hår. Tyvärr råder även här ett osunt kroppsideal som till skillnad från size-0 går ut på att skapa, framhäva och visa så mycket kurvor som möjligt. Detta hade ju i sig inte varit skadligt om man inte också förväntas ha en smal midja. Att operera bröst och rumpa är snarare regel än undantag och fettsugning är inte heller någon big deal. Allt handlar om utseende och pengar på klubbscenen och märks att alla anstränger sig för att visa att de har pengar.
Klubbandet i sig är också dyrt, det lönar sig alltid att köpa helrör, vilket inte heller är särskilt billigt men iallafall billigare än att köpa drinkar eller enskilda öl. Därför blev det inte så mycket mer festande för vår del, vi nöjde oss med en bra utekväll nu när vi närmar oss slutet på resan och vår budget börjar tänjas…
Söndagen spenderades vid poolen, gick en promenad och lagade ny god mat innan vi somnade till en film.
Under Colombia-vistelsen tänkte vi att kaffe-upplevelse skulle bli något alldeles utöver det vanliga, Colombianskt kaffe! Men, det vanliga blaskiga kaffet som följt oss genom hela Latinamerika serverades oss även här. Trist o sorgligt att det riktiga kaffet går till export o att lokalbefolkningen tvingas stå ut med blask…
Måndagen var fars dag i Colombia, den firas mycket och allt var stängt. Vi åkte ändå in till stan o gick en runda. Massa skumma typer och poliser överallt som stannade folk på måfå och visiterade in i minsta detalj. Medellin är känt för att på sina håll vara en osäker stad, men med sunt förnuft klarar du dig minst lika bra där som i Göteborg.
Tisdagen packade vi innan vi åkte på en Pablo Escobar-tur. Vi åkte till det hus han bodde i som sen blev utsatt för ett sprängattentat (endast vakten dog), sen åkte vi till kyrkogården och kollade på hans grav. Vi besökte det hus där han blev mördad/tog självmord. Familjen hävdar att han sköt sig själv, polisen säger att de dödade honom. Ord mot ord.
Slutliten besökte vi Pablo Escobars bror, Roberto Escobar, som stod Pablo mycket nära. Han berättade om deras liv, vi fick ställa frågor och ta foton.
Det kändes minst sagt märkligt att sitta och lyssna på en person som vållat så mycket död och lidande. Roberto påstod att Pablo själv inte använda varken droger eller alkohol och såg kokainet endast som ett sätt att tjäna pengar. Bröderna hjälpte många fattiga, byggde hus och skolor och annat som saknades den fattiga delen av Medellin. Samtidigt var det kokain som de sålde orsak till grymt mycket lidande och död och en av anledningarna till det straka hat som finns mot familjen Escobar än idag.
Det hus som Pablo Escobar med familj bodde i.
Vid Pablo Escobars grav
Det hus där han blev mördad/tog självmord.
Boris o Roberto framför en bild på Pablo, Boris i samma mössa som Pablo på bilden.
Efter turen tog vi en buss mot Bogota. Vi har nog aldrig frusit så mycket under en bussresa. Fruktansvärt kallt! Väl framme i Bogota fortsatte vi att frysa. Tydligen är vädret i Bogota alltid som en blandning av den svenska våren och hösten. Regn, kyla, sol och värme då och då men mest halvkyligt väder. Vi tog på oss alla våra kläder men frös ändå.
I två dagar gick vi på Boteromuseet, guldmuseet, marknader och på promenader i stan innan vi åkte vidare mot Amazonas med flyg Bogota-Leticia.
Leticia är en gränsstad i den del av Colombia som tillhör Amazonas. Vi kommer därifrån åka till Tabatinga, den brasilianska gränsstaden och sen ta en båt längs Amazonas-floden upp till Manaus i Brasilien. Det kommer bli awesome!
Hostelet hade lilla katt, Hanna tror nu att hon är allergisk för under hela vistelsen låg katten nära nära o det kliade i ögonen o rann i näsan..inte kul.
Juice som pressas färskt av apelsin o mandarin. Mumma!
Puss Lilla-Katt.
På Botero-museet, samma katt som finns i Barcelona i en betydligt större modell.
Boris föredrog de nakna Botero-modellerna ; )
Och så sa han att detta var en bild på Hanna, fast Hanna höll inte med utan knep Boris…
Detta eviga packande som aldrig verkar få något ordentligt slut…
Indians of the Caribbean
Senast var vi alltså på väg från Leon, en vacker lugn stad i Nicaragua, mot Panama City. Vi åkte buss i två dagar, bytte i San Jose, Costa Rica. Hann bara ta en snabb vända runt stationen innan vi gick på bussen mot Panama City.
Kl 5 väcktes vi alla i bussen, ut och genomföra passkontroll vid gränsen. Det enda problemet var att passkontrollen inte öppnade förrän kl 8. Trots det kördes vi alla ut ur bussen och tvingades vänta i kö utanför passkontrollen i 3 timmar när det enda vi ville var att fortsätta sova tryggt o lugnt i bussen.
Efter passkontrollen anlände vi till Panama, nya köer och mer väntan. Bagagekontrollen var lika ironisk som förra gången, de kände inte ens på väskorna utan tittade lite på dem och släppte sen förbi oss alla.
Vi hann inom en supermarket som konstigt nog låg utanför passkontrollen och köpte frukost, digestivekex och yoghurt! Gott! Frukosten som man får på bussen består av kakor och vit fornfranska (luft) med ketchup och skinka på så vi var riktigt nöjda där vi satt med vår lyxiga frukost.
Vi fortsatte resan i ytterligare några timmar och anlände vid 16-tiden till Albrook terminalen där ett stort köpcenter ligger anslutande. Vi surfade oss till hostelinfo o tog taxi till ett hostel.
Checkade in, o gick ut o käkade med ett gäng från hostelet, god libanesisk mat, innan vi drog ut o dansade på en klubb i närheten.
Lördagen spenderades på ett köpcenter där Hanna köpte nya shorts (för att kunna ha något på sig när de smutsiga använda tvättas). Vi köpte mat på en supermarket som hade allt o lite till. Vi hittade knäckebröd o kunde inte motstå att köpa med oss några som färdmat under vår kommande resa mot Colombia.
Vi hittade ABBA-produkter o kände oss som hemma
Under eftermiddagen kom ett gäng vänner till ägaren av hostelets och kollade Champions League finalen, Barcelona-Manchester där Barca gjorde mer än bra ifrån sig. En enda kille (från Manchester) höll på förlorarlaget… Det blev en lyckad fest med grillat, allt från tonfisk med platanos till chorizos.
Vi var trötta sen föregående utekväll så vi drog oss tillbaka upp till vår säng, köpte med oss en glass o gosade ner oss innan vi somnade ifrån festen. När vi vaknade hade alla gått, vi som tänkt följa med dem ut hade sovit bort vår chans.
Söndagen åkte vi först till kanalen och kollade innan vi tog en buss till Colon. Vi kom till sist fram till att vi inte hade råd eller tid att segla, att flyga blev för dyrt och att vi således bara hade ett alternativ kvar: att åka med småbåtar längs kusten.
Slussen innan den fylls med vatten
Slussen fylld med vatten, båten redo att åka vidare
I Colon bytte vi buss och åkte mot Miramar. Väl framme frågade vi runt efter båtar mot Puerto Osbaldia (den plats där man får exit-stämpel i sitt pass inför inträde till Colombia). Det skulle inte gå någon förrän tisdag morgon. Typiskt. Dock kom vi på att vi glömt att ta ut pengar, så oavsett var vi tvungna att åka tillbaka mot en uttagsautomat så det blev ganska bra ändå.
Framme i Miramar
Måndagen tog vi en buss tidigt, 6, åt en knäckemacka med banan innan vi gick på, och åkte 2.5 timmar till närmsta automat. Väl framme, berättar vakten för oss att automaten är sönder.
Typiskt.
Som tur är låg en bank nära och vi kunde efter många om och men ta ut pengar där.
Vi handlade, och tog sedan bussen tillbaka mot Miramar.
Väl framme hann vi ligga en halvtimme på stranden innan regnet kom och tvingade in oss i vårt lilla och stekheta rum. Vi sov, läste, sov o lite till innan vi gick och åt middag hos en tjurig gubbe i byn.
Tisdag morgon gick vi upp tidigt då killen vi pratat med angående båtresan sa att de skulle lämna hamnen kanske så tidigt som 6.
5.30 befann vi oss därför i hamnen, väntandes. Åt varsin knäckemacka, drack lite vatten, och väntade.
Och väntade.
Efter en timme säger killen som lovat oss att få lov att åka med att det nog inte längre finns plats. Paniken börjar då växa, vi har nu väntat i 2 dagar för denna båt och nu finns det inte plats. När nästa båt går var det ingen som visste…
Till slut, kl 9, 3.5 h senare, sitter vi intryckta i styrhytten , på ett överlastat skepp, på väg mot en av öarna i San Blas.
Tidig morgon i väntan på båten
Turen till Colombia görs i etapper och man får ta båt efter båt och byta på flertalet platser för att komma hela vägen till Colombia.
Lastbåten, en ganska liten båt, kämpade hårt mot havet o de stora vågorna. Besättningen spyr ut över relingen och vi båda ligger däckade i styrhytten av varsin åksjuketablett.
Längs vägen tappar besättningen två stora vattenbehållare som var knutna fast bak på båten. Locket på behållarna gick av och de började fyllas med vatten. Med en jättesmäll gick de linor som höll fast behållarna av och ”vi” (inte vi utan besättningen) kämpade i en timme med att försöka rädda dem innan de tvingades ge upp. Båten var så pass tungt lastad att det var med liten marginal som den faktiskt lyckades parera de jättevågor som slog mot sidorna. En helvetesfärd med regn och rusk!
Här ligger vi ihopklämda i styrhytten
Vi kom fram, inte till den ö som de lovat oss att ta oss, utan till en mycket närmre där vi gick av och pausade, åkte sen till en grannö och fick veta att vi inte fick åka med längre än såhär.
Vi träffade en trevlig kille som lät oss bo i sitt hus gratis över natten. Kvällen spenderade vi med ett gäng argentinare och män från ön, drack öl, spelande gitarr, trummor o bara snackade.
Ö i sikte
Husen på en av öarna i San Blas
När vi till slut stupade i säng, ställde vi klockan på 6 för att nästa morgon ta båt in mot Carti, på fastlandet. Vi dealade till oss en schysst pris och kom på ytterligare en båt som lovade att ta oss en bra bit på vägen mot Puerto Osbaldia, en kille lovade att fixa en nya båt väl framme på slutdestinationen Caledonia.
Det tog oss hela dagen att komma dit. Det ösregnade flera gången under turen och vi tvingades gömma oss under presenningar. Vi + en galen tysk och en trevlig fransman anlände trötta, blöta o hungriga till Caledonia. Väl där visade sig att det inte fanns någon båt till Puerto Osbaldia. Vi var alltså fast på ytterligare en ö.
Vi frågade runt efter boende och en präst lät oss sova i hans hängmattor, bjöd på ris, bröd och linser och berättade om deras samhälle. Han var mäkta stolt över att de under året fått elektricitet! Solpaneler stod längs stigarna mellan husen och de hade nu en säker tillgång till el.
Boris försöker få i gång en föråldrad laptop med mindre lyckat resultat
Här visar de stolt en havssköldpadda som de håller fången
Standard toalett på öarna i San Blas
Boris lärde barnen på ön att göra upp o nervända glasögon med händerna, inte helt lätt men väldigt roligt. Fransmannen jonglerade och spelade gitarr och till slut fick vi lugn o ro att somna i varsin hängmatta.
Här sov vi på rad i varsin hängmatta
Lilla-Katt
Lilla-Gris
Nästa morgon kom vi på en båt mot Puerto Osbaldia. Först åkte vi till en grannö för att tanka, sen för att hämta kräftor, sen för att hämta fisk o ytterligare en passagerare, och sen slutligen var vi alltså på väg. Längs vägen åkte vi inom flertalet mindre indianbyar längs Panamas kust för att hämta kokosnötter eller sälja kläder och annat som båtägaren hade med sig.
Till slut, efter en till synes oändlig tid på resande fot, anlände vi till Puerto Osbaldia, vi fick vår stämpel och kunde äntligen åka över till Colombianska vatten och anlände sent på torsdagen till Capurgana, den stad i Colombia där man får sin passtämpel. Vi spenderade natten i där, strömmen gick flera gånger och när vi vaknade på fredagsmorgonen för att packa tvingades vi lysa med mobil och kamera då strömmen än en gång hade gått.
Den enda organiserade båtbiljettsförsäljningen hittade vi i Capurgana
Vi tog en sista båt mot Turbo, den första stad på Colombianska sidan dit det går vägar. Där bytte vi till en efterlängtad bussresa. På knappt existerande vägar (det är regnperiod i Colombia nu och precis som i Peru spolar vägarna bitvis bort av fallande stenar och lera) och kom fram till Medellin vid 22-tiden.
I lördags vandrade vi runt i centrum, klippte oss, och lagade mat för första gången sen vi kom till Centralamerika. Underbart! Det regnar o åskar ute och vi ligger nu o kollar på film! Mys!
Ikväll ska vi ut o testa Medellins klubbar, känns som en evighet sen vi var ute på en riktigt stor klubb.
Här stannar vi i några dagar innan vi tar oss mot Bogota och sen vet vi inte var vi tar vägen…
Gringo trail vs Rancho Tranquilo
Vi spenderade 5 nätter på Utila. Hanna dök nästan varje dag o Boris led av öroninfektion på båda öronen och dessutom halvkrasslig förövrigt. Riktigt otur. Utila är ett dykparadis, mycket mer än dykning har inte ön att erbjuda, och den har egentligen ingenting att erbjuda som inte förutsätter att man är i vatten, vilket Boris strikt var förbjuden att vara. Dessutom var det sjukt varmt i och ovan vatten så för Boris var vistelsen på ön okej, men den hade kunnat vara så mycket bättre.
Under våra dagar på Utila åt vi god mat o träffade skönt folk. Mycket svenskar, kanadensare, nästan inga människor från Honduras vilket var en ganska speciell känsla av att inte riktigt vara utomlands utan som i ett ingenstansland av dykning, sol o bad.
Ute på en restaurang med ett hål i golvet där fiskarna simmade. Vi undrade hur många som i fyllan eller bara på språng, måste ha ramlat ner i detta hål ner till havets alla fiskar.
Ön har värsta fest-stämpeln, men vi var nog båda lite besvikna över den delen av vistelsen. Visst, det fanns sköna barer att hänga på, skönt folk att ta en öl med, men inget speciellt egentligen. Bara skön stämning o det känns som att de vi träffat har hypeat det en aning.
En dag sitter vi o njuter i skuggan på hostelet, ska äta upp en energy-bar som vi haft öppnad i rummet, halvt försluten, och börjar äta. När Hanna ska plocka upp själva kakan så ser hon att vi inte är ensamma om att äta på den utan att vi delar den med en kackerlacka… Vi offrar den till havet i hopp om att en fisk ska komma och sluka den hel, efter en lång tids väntan ger vi upp o ser den flyta ut mot horisonten.
Näst sista dagen på ön följde Boris med ut på båten som tog med Hanna ut på två fantastiska dyk. Vi såg havssköldpadda och efter första dyket på väg mot en ny dykplats får vi följe av mer än 30 delfiner som simmar två o två och leker med båten. Båten stannar upp o lät oss dyka i och simma ikapp med dessa fantastiska djur. Upp på båten igen, delfinerna lekte ikapp med svallet från fören och sen dykandes i igen till ljudet under vattnet när delfinerna pratade med varandra. Helt oslagbart! Och, jättesynd om Boris, fängslad på land av sin öroninfektion!
Boris blev som tur var bättre i öronen efter en veckas antibiotika och örondroppar, men tiden på Utila var inte hans bästa.
Lejonfisken hör inte naturligt hemma i det karibiska havet och gör därför stor skada. Den äter allt den ser o har inga naturliga motståndare. Detta gör att man som dykare får lov att döda en o annan, ibland flera stycken, under sin tid i vattnet.
Under ett av Hannas dyk hade en av killarna med sig ett ägg som vi skalade djupt under vattnet. Trycket får ägget att hålla ihop med hjälp av den inre hinna som finns runt själv ägget innanför skalet. Även äggulan hålls ihop och vi hade precis lyckats få ut den, den låg o svävade fritt mellan oss o vi skulle just till att börja leka med den när det kommer en stor fisk och slukar hela äggulan och slugt simmar iväg. Så kul var det!
Efter 5 dagar slet vi oss från dykparadiset och påbörjade en lång resa mot Nicaragua. Först till huvudstaden, Tegucicalpa, där sov vi en natt, sen tog vi en ny buss till Managua. Den tog hela dagen och var minst sagt påfrestande. I gränsen fick vi för första gången checkat vårt bagage av gränspolisen. När vi, närmare 50 personer, gick av bussen och ställde oss i kö var kontoret för bagage-kontroll inte ens öppet. Där stod vi o väntade i den tryckande värmen i vad som kändes som en evighet innan en man, sakta sakta kom gående och låste mödosamt upp dörren.
Själva säkerhetskontrollen var ett skämt. De kände inte ens igenom ryggsäcken, bar öppnade översta ”locket” och lyfte ut en tröja.
– Jaha, har du med något olagligt?
– Nej.
– Bra. Hejdå.
Skön säkerhet.
I en evig väntan på resande fot.
Vi kom fram helt slut. Sov på ett hostel och tog nästa morgon en buss norrut i Nicaragua till Jiquilillo, en liten by längs kusten. Natasha, en av Hannas vänner, hittade detta paradis, Rancho Tranquilo, när hon reste runt i Centralamerika för 2.5 år sedan och vi åkte dit o njöt av samma harmoni, lugn och kärlek som hon njutit av under sin vistelse.
Långa promenader längs stranden och lugna stunder i skuggan med en god bok.
Under tre lugna dagar gick vi längs stränderna i timmar, läste böcker i skuggan, åt god vegetarisk mat och njöt av stillhet o varandra. Vi var ensamma gäster den sista natten o lugnat var totalt.
Solnedgång.
Överallt på hostellet sprang det djur.
Fem hundar.
Hundratals grodor.
Minst lika många krabbor som tydligen är skadedjur av ett mäktigt slag. De bygger gångar under marken, och då marken här = sand betyder det att betonghusen som vi bor i sakta sjunker, betongen får sprickor och husen går sakteligen sönder.
Då Rancho Tranquilo är ett veggie-ställe tillåts inget dödande av djur till vissa personers förtret. Ägaren, Tina, verkar dock inte bry sig märkbart.
Tina, ägaren, framför sitt paradis, Rancho Tranquilo.
Idag tog vi bussen till Leon, en kolonialstad som en gång var Nicaraguas huvudstad. Vi stannar här bara över natten innan vi imorgon påbörjar vår resa mot Colombia. Först 2 dygn i buss till Panama City. Därifrån ska vi undersöka alternativen vidare mot Colombia. Flyg verkar svindyrt. Alternativet är att segla ner, billigare eller i klass med flyg, eller att ta mindre båtar längs kusten. Vi får se helt enkelt.
Under vår dag i Leon.
Meet the Ramos and the Estradas
I El Tunco bröt vi en bräda efter 10 min i vattnet. Vi hyrde en ny som var alldeles för liten för att surfa för en nybörjare, när vi skulle hyra en ny upptäckte vi att vi tappat våra pengar i vattnet, vi hittade dem igen i strandbrynet, ville hyra en ny bräda men fick inte det om vi inte kunde lämna id vilket vi inget hade att lämna då vi lämnat alla värdesaker hemma. Den dagen på stranden sög!
Vi lämnade El Tunco och tog en buss mot San Salvador där Boris faster bor. Vi blev hämtade i en minibuss, där bussen lämnade oss, av Boris kusiner Alex och Betty som körde oss hem till faster Araceli i Santa Tecla, ett område i utkanten av nya San Salvador.
Vi umgicks med familjen och åt god mat under fredagseftermiddagen innan vi åkte med hela familjen och åt efterrätt ute på en restaurang i centrum av Santa Tecla.
Väl framme hos Boris familj skickade dem Hanna till läkaren när de såg hennes sår på benet, hon blev vaccinerad, fick antibiotika och smärtstillande. Vaccinet var hon så illa tvungen att ta, men varken antibiotikan eller smärtstillande tog hon, det kändes lite väl överdrivet…
Det var väldigt roligt för oss båda att äntligen få lov att träffa Boris familj. Speciellt mycket betydde det för Boris att få det berättat för sig av släktingar om tiden då han bodde i El Salvador och tiden efter?? Vi båda fick en bättre bild av vad som hänt innan Boris med familj flyttade till Sverige och det var väldigt spännande att på nytt för Boris, och för första gången för Hanna, lära känna den stora släkten.
Jocotes i massor.
På lördagen åkte vi in till centrum av San Salvador, gick först helt vilse på den enorma marknad som utgör stadens centrum innan vi något så när började orientera oss. Sjukt varmt! Sjukt mycket folk och väldigt hestiga försäljare. Vi tog bussen hem och tog det lugnt hemma på kvällen. Vi frågade varför det inte fanns så mycket butiker i centrum och Boris kusin berättade att gatuförsäljarna gjorde det omöjligt för butiker att konkurrera då allt är mycket billigare på gatan finns det ingen möjlighet för butiker att vinna köpare. Detta skulle tydligen förändras nu och gatuförsäljningen ska begränsas, så vi hann precis se hur San Salvador ”såg ut” innan det att man nu inför restriktioner på den traditionella gatuförsäljningen.
Hannas favorit, platanos!
På kyrkogård i San Salvador. Hanna pekar på cashew-äpplen.
Hanna fick en kompis o mycket kärlek!
På söndagen tog vi bussen till Juayua, där har de varje vecka en stor matmarknad, vi åt grillat, drack horchata (en dålig sådan) åt chilate med nuegados de yuca, drack chaparro (typisk el savladoriansk sprit gjord av sockerrör och påminner om mezcal och tequila) och åt självklart minst varsin påse med skuren mango innan vi tog bussen till Sonsonate för att hälsa på Boris farbror. Boris pappa, Jorge, och familjen Ramos kommer från Juayua vilket gjorde besöket i staden lite extra roligt.
Under eftermiddagen i Sonsonate åt vi empanadas de platano, drack kaffe och dåsade i skuggan medan Boris familj berättade historier om familjen och uppdaterade oss om alla nykomna medlemmar och var alla familjemedlemmar nu är bosatta. Vi åt mango och fick se en fladdermus medan hundar och barn lekte i den stora trädgården.
Faster Carmen som var väldigt glad att få träffa oss!
På bussen på vägen tillbaka somnade vi nästan allihopa och väl framme i Santa Tecla gick vi ut med hela fasters familj och åt pupusas.
San Salvador beskrivs som en farlig stad, vi hade kanske tur, men vi märkte inte av någon osäkerhet alls. Boris familj beskrev deras område som säkert medan andra beskrivit det som osäkert. Individens erfarenhet spelar nog en avgörande roll i vilken tolkning man får berättad för sig som besökande.
På måndagen tog vi farväl av familjen efter ett sorgligt hejdå. Vi tog bussen från San Salvador till San Martín och bytte buss mot Oratorio de Concepcion där Boris morbror och kusin mötte upp oss. Vi lämnade våra saker i det hus som Boris mamma Maura har låtit bygga åt sig och gick sedan upp till morbror Fernandos hus ca 15 minuters uppförbacke därifrån.
Morbror Fernando välkomnar oss till byn Tacanagua, där familjen Estrada har sina rötter.
San Martin staden som Boris familj bodde innan de flydde till Sverige.
Vi svettades som djur! Stekhett, mitt på dagen, gassande sol och uppförsbacke. Vägen upp kantades av mango och cashew-träd som gav åtminstone lite skugga.
Väl uppe bjöds vi på lunch av Fernandos fru Gladys, innan vi började gå runt och hälsa på Boris mammas familj som alla bor grannar i byn.
Bild från när Boris familj återvände till El Salvador för första gången sen de hade flytt till Sverige. F.v Carlos, Boris, Mamá Tila & Tania
Dagarna på landet spenderades mest med att besöka familj på olika håll.
Vid varje besök bjöds vi på mat eller fika, berättelser om tiden som varit och om hur och var alla familjemedlemmar mår o befinner sig nu.
Morbror Fernando ständigt berättande om allt o alla i byn.
Moster Cruz med familj, några kusiner saknades dock.
Besök hos morbror Guellermos ranch.
Boris här tillsammans med morfars 2:a fru, alltså Mauras styvmamma. 95 år gammal, vandrade med oss en bit och berättade lite om morfar.
Besök hos Efrains aka ‘El Pollo’s familj. Edwin, Sean & Linnea farmor och faster hälsar så gott!
Boris kusiner, Reyna och Rafel, barn till morbror Salvador som gick bort för många herrans år.
Hos kusin Alvaro
Kusin baltazar o familj.
Kusin Alvaros fru utanför hennes pappas ranch.
Under vår vandring runt byn sprang vi på folk som kände Boris pappa, Jorge. Mannen i mitten hade till exempel jobbat ihop med Boris pappa, och han berättade han var trevlig, gillade att spela fotboll, lång.
Mamá Tilas (Boris mormor) & morbor Guillermos grav
Livet på landet är verkligen helt annorlunda än det i stan. Kycklingar och djur springandes runt överallt. Alla hus är helt öppna ut mot uteplatsen där man spenderar största delen av dagen. Mycket av det man äter finns i ens närhet. Man lagar mycket av maten och speciellt tortillas över öppen eld i ett närliggande hus på gården. Toaletten är vad vi i Sverige kallar ”ute-toa” och vatten hämtar man från brunnen.
Hanna här vid toppen på “El Cerro de Tacanagua” 1000 m.ö.h
Dags utflykt till Suchitoto, fåglarnas och blommornas stad.
Suchitoto är en historisk kolonial stad med kullerstensgator, koloniala hus, rika kulturella traditioner, och panoramautsikt över sjön Suchitlán.
Tillbaka i byn och fotbollslaget C.D Taca´s gamla “stadium”.
Här tillsammas med Boris mamma förre detta klasskamrater i grundskolan
Det finns givetvis en del baksidor som i alla länder och städer….
I denna by har de haft en del problem med gängkriminalitet och en den första kvällen tilläts vi inte att gå hem (den 15 minuters promenaden ner för berget) pga rån-risk och vi fick således sova över hos morbrodern. De andra kvällarna kördes vi ner i Boris kusins bil. Vi tyckte att det kändes lite väl överbeskyddande men o andra sidan berättade familjen åtskilliga historier om både rån och mord i området vilket fick oss att inse i vilken otrygg situation som Boris familj faktiskt befinner sig i.
Gängkriminaliteten har tidigare varit ett överhängande hot i byn men nu på senaste har det lugnat ner sig. Ofta tar gängen olika avgifter, exempelvis av bussar för att låta dem köra genom deras områden, nu har gängen gått över till den lite mer lukrativa droghandeln. Detta märktes inte av i byn och de rån som på senare tid varit har begåtts av ungdomar från närliggande byar. Boris familj ville helt enkelt ta det säkra för det osäkra, vilket vi självklart respekterar.
Varje dag fick vi prova på någonting nytt typiskt från El Salvador, nyrostade cashew nötter var ett exempel. Det växer cashew träd i stort sett hela byn. Olika slags mango, det växer minst 3 olika sorter och finns nästan i allas trädgårdar.
Vad sägs om kokosvatten?
Hanna in paradise!
Som liten satt Boris här åt mango tills han fick nog. Nu var det Hannitas tur :)
Grön nance, är syrlig till smaken.
Gul nance som är den söta varianten
Tia Gladys ständigt stående i köket.
Vi passade på att fotogrfera gamla bilder på släktingar. Här med kusinerna Reyna, Rafael, mormor och hennes syster, läs från vänster.
På fredagsmorgonen tog vi ytterligare ett sorgligt farväl av hela familjen och blev skjutsade bak på Boris kusins pick-up till gränsen mot Honduras.
Vi gick över gränsen och tog sedan en taxi, bytte till buss, som tog oss till San Pedro Sula. Det skulle ha tagit 3 h men tog 6. Framme sent, tog vi en taxi till närmsta och billigaste hospedaje. Risigt men ok. Vi gick till grannhuset och åt en sen middag innan vi däckade. Somna kunde vi dock inte. Stekhett i rummet och med en fläkt som lät mer än bilarna utanför. Till slut måste vi somnat för klockan väckte oss och vi tog en dusch innan vi åt frukost och tog bussen till La Ceiba.
Därifrån tog vi båt (skitdyr!) till Utila, en av Islas Bahias (Bay Islands), ett av dykparadisen på vår planet. Boris har ont i ett öra sen vi surfade och han fick vatten i det så något dykande blir det tyvärr inte för hans del men Hanna ska dyka dyka dyka!
Vi träffade en svensk på båten som fixade schysst boende åt oss och idag har vi bara softat på stranden. Svensken berättade också att San Pedro Sula tydligen är en av de farligaste städerna i Centralamerika, där flest mord begås dagligen i tal om 20-25. Detta grundas i drogproblem och hög gängkriminalitet. Skönt att veta det först efter att ha lämnat staden…
Här attackeras vi av sandflugor. Våra kroppar är helt täckta av röda ringar av deras bett. Bortsett från det o värmen, en riktigt soft ö. Karibiska vibbar och en engelska som påminner om jamaikansk engelska.
Det koloniala arvet är minst sagt påtadligt på denna ö o vi snackade med en kille som beskrev den exploatering som dykningen innebär för ön. Mycket liten del av profiten av dykningen går till lokalbefolkningen då alla dykskolor utom 2 är ägda av icke-lokalbor. Man bor gratis på dykskolan när man dyker och äter ofta på deras restauranger vilket gör att de lokala hostelsen och restaurangerna får liten del av de pengar som spenderas.
Vi stannar nog här i några dagar innan vi beger oss mot Honduras huvudstad på vägen ner mot Nicaragua.
Här är vi nu, med havet som vår bästa vän!
Guatemala and the lost civilization
Vi flög i stort sett över hela USA både på väg hem från Lima och på vägen tillbaka från Köpenhamn till Guatemala City.
Väl framme, efter att ha spenderat natten på New Yorks flygplats, kom vi i kontakt med ett hostel som körde och hämtade oss direkt från flygplatsen. Guatemala Citys flygplats ligger verkligen i city, och hostelet låg därför bara 5 minuter i bil därifrån.
Ett övergivet hus i Guatemala City
Vi checkade in, bytte om, och drog ut på stan. Allt var stängt, påsken firas seriöst i Guatemala och folk från hela Centralamerika kommer till Antigua, en stad 2 h från Guatemala City för att se de processionståg som de håller varje påsk. Ganska trötta och hungriga tog vi bussen ner till centrum, massor med folk, matstånd överallt o försäljare som tryckte upp sina varor i ansiktet på dig.
Graffiti med politiskt budskap, många försvann och är fortfarande försvunna under flera av krigen i Syd- och Centralamerika.
Vi köpte platanos, chevres = korv, mango och satte oss på torget och bara tog in det faktum att vi nu befann oss i Guatemala City.
Törstiga gick vi o beställde en vatten, försäljaren ger oss då en coca cola. När vi på nytt ber om vatten pekar han på all läsk han har liggande i sin kylbox, vi blir förvirrade, vi vill ju ha vatten. Tydligen måste man då ytterligare i klarspråk uttrycka att man vill ha agua pura = rent/bara vatten, agua tolkas tydligen som vilken flytande dryck som helst.
Boris köper jocotes
Vi kollade på processionståget, alla gick klädda i långa dräkter, allt i vitt och lila. Vi satte oss ner för att i lugn o ro titta på tåget och började prata med en man som förklarade att man bytte färg och att morgondagen, långfredagen, var dagen då alla bar svart medan man idag, skärtorsdagen bar vitt.
Kvinnorna i vita dräkter med vita slöjor
Männen i långa dräkter
Förutom processionerna dekorerar man också gatorna i religionens namn under påsk-veckan
Dagen därpå åkte vi på nytt in till stan, åt god mat och gick omkring o njöt av allt liv. Trots av Guatemala City beskrivs som en farlig stad var det inget som vi märkte av under vår korta vistelse. På kvällen tog vi bussen till Flores tillsammans med en kanadensare som bodde på samma hostel som vi. 10 h i buss, mitt i natten gick förvånansvärt snabbt, vi börjar kanske bli vana vid resandet nu…
Vi kom fram till Flores i mörker o såg soluppgången innan frukost
Väl i Flores tog vi under fredagen en båt till San Miguel och promenerade sen genom skogen till en strand, La Playita. Riktigt het dag och en schysst strand, massa familjer som ockuperade varje skuggad centimeter med ganska avancerade beachgrejer. Grillar, stora grytor, flera kylboxar fulla med öl o läsk, uppfällbara bord och filtar, barn, vuxna och gamla, allt om vartannat i högljudda diskussioner . Badar gör man med kläderna på och i solen vistas man inte mer än absolut nödvändigt.
Boris och Hanna intar beach-scenen.
Fel nr 1:
Vi lägger oss i solen på våra saronger. Sneda blickar riktas mot dessa två idioter, i solen, frivilligt?!
Fel nr 2:
Badkläder. Hanna i sin leopardbikini och Boris i sina surfshorts. Inga långbyxor (guatemaltekerna badar med jeans!!!) ingen långärmad tröja, ingen keps, helt bara om kroppen.
Fel nr 3:
Tomhämta sånär som på en bok. Vi hade inte med någon mat alls vilket också måste ha betraktats som helt otroligt. Som tur var gick det även att köpa mat på plats, såklart, men vi möttes minst sagt av skeptiska blickar.
I båten på väg över från Flores till den strand vi besökte
Under hela vår vistelse på den stranden hade vi inte en minut för oss själva utan att vara i blickfånget för hundratals solskygga guatemalteker.
Väl hemma på hostelet drack vi varsin drink, snackade med några norska killar och bestämde att vi följande dag skulle till Tikal ihop, en Mayaruin i Machu Pichus omfattning och betydelse.
Vi åt tacos o skylade för ett ösregn som kom från ingenstans
Ljuset från innan regnet var helt magiskt.
Kjell, kajaker bara till dig!
Vi frågade kvällen innan när frukosten börjar, 6 sa kvinnan då, självklart börjar inte frukosten förrän 6.30 när vi samma morgon stressade står o väntar och ska på en buss kl 7 som tar oss till Tikal.
Hanna frågar kvinnan i köket om hon hinner fixa 5 frukostar innan kl 6.40 då vi måste hinna med en buss eller om vi istället borde köpa frukost någon annanstans.
Nejnej, det är inga problem försäkrar hon. Vi väntar tålmodigt men ingen frukost kommer. Till sist hinner klockan bli 6.50, brottom, och vi lyckas övertala dem att få med oss frukosten att äta på vägen.
Vi hinner precis till klockan 7, men självklart är bussen sen och vi hinner i god tid äta upp vår frukost på trottoarkanten…
Frukost på trottoaren
Tikal var helt fantastiskt. Återigen svårt att tänka sig att man så många generationer före vår hade de färdigheter som speglas i dessa ruiner. Tikal har inga naturliga vattenkällor och man var därför också tvungen att skapa vattensystem för att laga regnvatten.
Tikal låg oupptäckt en lång tid då skogen växer så otroligt fort i dessa områdena, det var först när skogsarbetare som från toppen av gummiträden såg ruinerna sticka upp över trädtopparna som man började gräva och hugga bort all skog och rötter som vid den tidpunkten helt begravde ruinerna. Ett tidskrävande arbete som går ut på att man först hugger av rötterna och låter dem dö under flera års tid innan man kan börja avlägsna dem för att inte skada eller dra med bitar av ruinerna.
Vi såg lekfulla apor som hängde i lianer, precis som på TeeVee ; )
Det tempel som syns på bilden är samma tempel, nr 4, som användes i inspelningen av Star Wars Episode IV
Uppe på ruinerna kände vi oss minst sagt höjdsjuka, bara tanken på att män utan säkerhetsåtgärder har byggt dessa enormt respektingivande höga ruiner får det att kittla i magen. Varmt var det dock och vi lyssnade på vår guide i drygt 2 h innan vi själva gick runt på området o tittade på ruiner, fina fåglar, apor o andra roliga djur. I bussen på väg hem somnade alla i mer eller mindre obekväma ställningar.
Boris på toppen, ca 60 m över marken, av en ruin.
Dagen därpå åkte vi till Lanquin, en helt underbar liten by i Verapaz området i Guatemala som har mycket ursprungsbefolkning kvar. Vi bodde på ett fantastiskt hostel nära en flod som vi genast badade i. Dagen därpå chillade vi på hostelet, var med på ”tubing”, där man satt i en stor uppblåsbar flytring, hade med sig ett par öl i en nätpåse och bara gled ner längs med floden. Hur relaxing som helst och ett grymt sett att både se och kunna ta det lugnt på samma gång.
På hostelet bodde det till Hannas förtjusning inte mindre än 3 hundar och två katter, en inte äldre än nån månad.
Denna utsikt hade vi varje gång vi duschade i Lanquin.
Dagen därpå gjorde vi en tur till några grottor som låg en mil från Lanquin, häftig upplevelse men otroligt kallt inne i grottorna. Väl ute svingade vi gunga högt upp och ner i en flod innan vi gick genom ett naturreservat, Semuc Champey och badade i naturliga pooler i en flod. Obeskrivligt skön känsla att få lov att svalka av sig efter att ha gått i djungel.
En flicka som sålde choklad och visade oss kakao-frukten.
Väl hemma utnyttjade vi hostelets happy hour innan båda däckade skönt efter en lång dag.
8 nästa morgon tog vi en buss till Antigua tillsammans med en amerikanska från vårt hostel, sov där en natt innan vi tog en buss till San Pedro, en stad vid Atitlan-sjön. Jättevackert väl framme vid sjön, tog in på ett hostel som skulle visa sig vara värsta fest-stället. Vi njöt av den fina platsen, av en ridtur på häst och flera simturer i sjön innan vi i förrgår tog en buss tillbaka till Antigua för att spendera ytterligare en natt där innan vi igår tog bussen till El Salvador.
Efter ett skönt svalkande dopp i Lago Atitlan
Antigua
På stranden i El Tunco, El Salvador
Vi gick av bussen i Tunco, tänkte att vi skulle surfa, men insåg att det är för mycket stenar och klippor i vägen för att vi som nybörjare ska våga oss på att surfa här. Tydligen tar vintern och regnperioden, vilken nu precis har börjat, med sig stenar från havet och upp på stränderna.
Vi fick ett tips om att en strand nära Tunco, El Zonte, skulle vara en lite sandigare strand med färre stenar och klippor att slå sig på så vi åkte alltså dit idag och provade våra surf-skills.
Det gick bra för oss båda så länge våra instruktörer stod och coachade oss men när vi försökte själva senare under dagen gick det väl sådär. Vi blev trötta men stannade ändå under flera timmar och chillade på stranden när vi inte försökte oss på att surfa i de vilda vågorna.
Imorgon fortsätter surf-äventyret…
(A)live in Peru
Nej, vi har inte:
-blivit sjuka
– kidnappats
– eller gått vilse…
Anledningen till att vi inte har skrivit på länge är att en person som stod oss båda väldigt nära gick bort i en olycka för ca 3 veckor sedan. Vårt res-mode kom liksom av sig helt och hållet och vi spenderade 2 veckor i där vi knappt gjorde någonting i brist på lust.
Vår försäkring täckte en hemresa och vi var en runda i Sverige på begravning mellan den 12 och 20 april. Så alla som hört ryktas om att vi var i Sverige och som vi inte sa något till, det var alltså ingen personlig diss, bara brist på tid att ses och hela resan var tillägnad familj och begravning.
Men, nu är vi alltså back on track.
När vi senast skrev var vi i Nasca, kollade på Nazca-linjerna och njöt av att äntligen vara tillbaka i värmen igen.
Vi hade stora förhoppningar på schysst beach-häng längs den peruanska kusten efter att ha spenderat någon månad i ett betydligt kallare klimat i Bolivia och bergiga Peru. Vi tog en buss från Nasca (öken utan hav) till Paracas, ett stort naturreservat och den närmsta staden om man vill åka båt ut till Islas Ballestas. Vi sov en natt där och gjorde en båtutflykt till öarna på förmiddagen, såg delfiner, pingviner och massor av sjölejon, innan vi på eftermiddagen gjorde ytterligare en utflykt till naturreservatet. I detta naturreservat (en enda stor öken) spelades scener från Apornas Planet in.
Schysst och totalt annorlunda från våra tidigare erfarenheter, i vårt lite avmätta turist-tillstånd tyckte vi ändå inte att det var så jätteimponerande.
Det är en ganska obehaglig upptäckt som vi gjort under vår resa, allteftersom tiden går så blir man avtrubbad och har till sist svårt att ta in all ny information, alla nya upplevelser och intryck.
Det når inte riktigt fram på samma sätt när man varit ute och besökt nya platser i 3 månader.
Ja, vi vet, det låter hemskt och väldigt bortskämt, men det är svårt att känna samma hunger när allt man sett har varit nytt under en så lång tid.
Vi tog en buss redan samma kväll till Lima. Kom fram ganska sent och fick skjuts av en skön taxi-kille som berättade en massa om det politiska läget i Peru (Peru gick till val den 10 april). Vi hittade till slut ett okej hostel och checkade in.
Under våra första dagar i Lima hängde vi en del i en park precis vid havet, vi drack sköna juicer och åt god peruansk mat. Mycket moln, som ett tjockt täcke, låg över Lima och vi frös faktiskt då o då. Det var för kallt för att bada men vi spenderade en del tid med att imponeras av alla surfare.
Vi gick ut på lördagen, hamnade på ett ställe som spelade pachanga, typ populärmusik latino-style efter att ha åkt taxi över halva stan i sökandet efter techno.
Vi längtade ut till havet och åkte således till en stad som en peruanska tipsade om, Huacho. Ca 4 h norrut ligger denna glömda stad.
Vi spenderade dagarna på stranden, helt ensamma, åt god och billig fusion-mat av peruanskt och asiatiskt = Chifa, sov mycket och njöt av att vara de enda turisterna i hela stan. Alla vi mötte frågade nyfiket vad vi gjorde i deras stad, inga turister kom någonsin dit påstod de.
Vi åkte tillbaka tidigare än vad vi från början tänkt. Huacho var lite av en besvikelse, en ganska illaluktande, smutsig och nerskräpad stad med ganska lite “att göra”.
Tillbaka i Lima gick vi på bio, njöt av god mat, och träffade upp vänner till en av Hannas vänner, Maria. Maria har bott flera år i Lima och gav oss numret till två av hennes nära vänner här nere. Eftersom vi inte har med oss någon telefon tog det några dagar att få till en träff då vi hela tiden var tvungna från telefonkioskar och de inte kunde ringa tillbaka till oss. (respekt för den tidigare generationens resenärer, det minst sagt underlättar med telefon) När vi väl möttes upp spenderade vi en kväll i Barranco, den stadsdel där Maria bodde. Riktigt lyckad kväll och roligt att få lov att ta del av deras vardag och också se allt som Maria så länge berättat om.
Peru generellt har varit ett fantastiskt land.
Människorna har, bortsett från kanske något undantag, varit otroligt vänliga och hjälpsamma.
Maten, supergod.
Själva landskapet och dess variation helt fantastiskt.
Vi är bara ledsna att vi inte hade mer tid.
Då Peru gick till val den 10 april hotades landet av generalstrejker och då vi hade ett flyg hem den 12 april vågade vi således inte röra oss alltför långt bort från Lima för att inte riskera att missa flyget hem.
Vi flög alltså hem till Sverige den 12 april och är nu äääntligen tillbaka i det varmare klimatet, men nu i Centralamerika på vår väg ner mot Sydamerika återigen.
När Bolivia byttes mot Peru
Fler bilder kommer – det tar sjuuukt lang tid att ladda upp.
En brand Hanna i ny turistkeps
Vi som tankt aka till Copacabana samma dag som vi skrev sist tvingades stanna ytterligare en natt da vara pass var inlasta och receptionisten inte hade nyckel dit.
Sondagskvallen gick vi pa bio. Pa bion pratade vi ett tag med kiosk-killen. Han undrade vad som hade hant med Hannas har, helt nyrakad ser hon kanske en aning skadad ut ; ) men vi forsakrade honom om att det var totalt sjalvvalt, ingen sjukdom, och till och med modernt i Europa. Bion var superkass, och mitt i allt var det en 7 minuters paus.
Nasta morgon dealade vi om priser pa hostellet, vi menade pa att vi inte skulle behova betala i och med att vi hallts kvar mot var vilja, och fick till sist betala halva priset, en ok deal.
Vi tog buss till Copacabana, kom fram till en flod, fick hoppa av bussen och ta en sarskild bat over medan bussen fick aka over vattnet pa en egen flotte. Val framme i Copacabana missade vi sista baten over till Isla del Sol och akte istallet med en trevlig gubbe som forde oss till norra sidan av on. At for andra gangen pa dagen, en sen men god lunch.
For forsta gangen under resan far Hanna har en komplimang for sin frisyr, coolt tycker en av killarna pa on, och vi tror att han menade allvar…
Vi tappade kamera i marken, och den gick oturligt nog sonder. Efter att Boris under en halvtimme gett den riktigt mycket karlek forsokte han istallet med vald, och da gick den minsann igang igen. Vi somnade tidigt, trotta efter resan och braket med kameran.
Frukost i solen, bestallde med varsin agg-macka som matsack och sen bar det ivag pa vandring. Vi gick over Isla del Sol ca 8 km, sag pa kvarlamningar fran Inca som trodde att sin solgud foddes pa on.
Med all var packning, vila och matpauser tog det oss ca 4 h att ga den bergiga vandringen pa on.
Varma, trotta, och branda (Hanna brande ansiktet i den starka solen) satte vi oss pa en bat till de “flytande oarna” som visade sig vara ett skamt. Vi kom till nagon slags imitation pa vagen tillbaka mot Copacabana och inte de riktiga som ligger pa en peruanska sidan.
I Copacabana kakade vi och sattte oss pa en buss, kom till en passkontroll dar vi blev avslappta utan nagra vidare anvisningar om den fortsatta resan och vantade i ca en timme tills det antligen kom en ny buss. Den forde oss till Puno dar vi bytte buss igen och antligen kom pa en “riktig” buss med AC, skona fallbara saten och TOALETT, hallelulja!
Klockan 6 anlander vi till Cusco, delar taxi med tva engelska tjejer vi traffat pa vagen och checkar in pa ett supermysigt hostal dar vi moter en kvinna som pa manga satt paminner oss om Boris fina mamma Maura. Otroligt vanlig, karleksfull och omtanksam! Skont att kanna sig hemma langt borta.
Vi vilar lite och gar sedan ut i Cusco. Sol o fint vadet, varmt men med kylig vind. Till lunch at vi sjukt goda veggie-burgare (Boris at tva) och borjade sedan kolla transport mot Machu Pichu.
Det finns tva satt att gora Machu Pichu pa om man inte vill kopa ett paket med guide. Antingen tar man taget for ca 110 dollar, eller sa kan man ta kollektiv trafik, alltsa ett antal olika bussar. En tjej vi traffat pa vagen hade varnat oss for kollektivtrafiken, sa vi forsokte nu undersoka om det fanns ytterligare ett alternativ. Vi hittade da ett kryphal, istallet for att ta en guidad tur for 135 dollar, sa kunde vi fa lov att aka med en grupp som kopt paketet, men endast betala for transporten. Det skulle kosta oss 100 soles = ca 200 kr.
Schysst tankte vi, da kan vi slappna av och bli dit och hemtransporterade men anda inte behova betala nagon storre summa.
Muren ar gjord av stenar som ar kvarlamningar fran Inca-folket
Vi gar upp tidigt nasta morgon. Och mardrommen borjar. Vi lovade att vara klara till 7.30. Nar vi vantat till kl 8 ringer vi agencyn och strax darefter blir vi upphamtade. Vi satter oss i bilen tillsammans med 10 andra, en ung kille, MAX 18 kor som om vagen vore enkelriktad, fort som bara den, tutar istallet for att halla sig till sin sida av vagen och i en hastighet som minst sagt kanns i magen. Vi tvingas stanna for att 4 personer maste ut och spy. Hanna knaprar aksjuketabletter.
Efter lunch byter vi bil, vi tvingas betala taxin for alla som vi aker med for att guiden menar pa att var agency inte har gett honom pengar for denna resa (aven om vi har ett kvitto pa att vi har kopt en resa fran Cusco till Hidroelectrico dar man sedan gar/tar tag till Aguas Calientes, den stad som man sedan bestiger Machu Pichu ifran). Vi brakar lite med honom med betalar till sist for att bevara nagon sanar god relation.
Har forsar vattnet fram rakt over vagen. 4 personer spyr. Hanna ar nara.
Foljande vag ar inte asfalterad och i och med den regnperiod som nu rader i Peru ar stora bitar av vagen helt okorbar. Stenar faller, grus och lera har spolats ner och ligger i drivor over vagen. Vi tvingas ga av, springa (for livet) over de partier dar stenar och grus fortfarande faller hogt uppifran bergen, och ta en ny bil till nasta jordras dar hela procuderen upprepas.
Har vandrar vi over ett av alla jordras, vagen ser lite halvkorbar ut..
Val framme i Hidroelectrico paborjar vi var 2 timmars vandring till Aguas Calientes, morkret faller och hungern gor sig pamind. Vi forsoker smaprata lite med guiden, helt utan resultat och mots av varsta stone-face. Till slut nar vi Aguas Calientes, tar in pa ett hostel, koper intradesbiljetter till Machu Pichu innan vi ater en god middag och gar och lagger oss tidigt.
Pa var vag fran Hidroelectrico till Aguas Calientes, mark plastpasen, var basta van har i Sydamerika.
Bild tagen pa vag ner fran Machu Pichu
3.30 befinner vi oss i matsalen nasta morgon atandes frukost. Vi koper en liten vattenflaska, tanker att vi ska kunna kopa med oss en till pa vagen, och paborjar var vandring i den svarta natten.
Var ficklampa kommer bra till pass, vi paborjar var vandring upp tillsammans med ca 50 andra morgonpigga och anlander till ingangen (efter 1 h trappor rakt upp till Machu Pichu) bland de 10 forsta. Det regnar men i och med den varme man far upp av vandringen gor det ingen markbar skillnad. Hanna gar hela vagen upp i flipflop da hennes skor blev totalt nerkladdade av lera under gardagen. Folk ger henne sneda blickar, men det gick hur bra som helst, mot alla odds. Annu mer nyborjare var det faktum att det inte gick att kopa vatten nagonstans sa tidigt, vi klarade oss bada alltsa fran kl 3.30 – ca 11 med endast 0.5 liter vatten…
Boris tappade mossan pa bilden nagon gang under Machu Pichu vandringen
Val inne pa omradet ser vi ingenting. Vi befinner oss i ett stort moln. Vi urskiljer en skylt som pekar mot berget Machu Pichu och paborjar nasta vandring. Vi gar i ytterligare 1 h, men ser fortfarande ingenting. Stannar for att vila o fika, m0ter tva guider som sager att vi ar 10 min fran toppen, men inser att det anda inte ar vart att ga sista biten om allt vi ser ar moln. Vi vander och gar tillbaka mot ruinerna. Skylar for regnet ett tag och gar mot en annan begrstopp for att ta lite bilder, man fick passa pa nar molnen gav med sig en stund. Fantastisk upplevelse, trots moln!
Vi vilade o kopte en dricka innan vi ger oss och paborjar var vandring nerat.
Det blev lite halvskona bilder fran Machu Pichu i och med molnen, men nagra kandes anda varda att ladda upp
Vadret spricker upp under dagen och nar vi sitter pa taget mot Hidroelectrico skiner solen. Damn it. Framme kl 14 vantar vi in gruppen som vi ska aka tillbaka med kl 15. Ingen kommer. Kl 15.30 ringer vi till agencyn, de vet ingenting om nagonting och ber oss ta en taxi till Santa Teresa (en stad ca 45 min bort) dar vi ska ga till en specifik restaurang, be att fa prata med “Uriel” som ska kora oss till Cusco.
Val framme i St Teresa moter vi Uriels fru som sager att han spelar fotboll och att de inte har en aning om att han ska kora oss till Cusco. Vi ringer agencyn, den lovar att ringa upp Uriels fru, men ingen ringer.
Vi ringer igen.
Vantar 1 h.
Nu ar klockan 17.20, vi borjar bli stressade, vi ska hela vagen hem och det ar snart morkt.
Utan att agencyn ringer igen, satter vi oss i en taxi, aker till ett jordras dar vi tvingas ga av, och springa (for livet, en kille bakom oss blev traffad av en sten pa axeln) och byta taxi. Killen kor som en galning, tutar bara vid tvara svangar utan att bromsa in, och detta hogt hogt upp pa en snirklig vag precis i kanten pa ett berg.
Plotsligt hostar taxin till och det gar inte att lagga in nagon vaxel. Vi stannar till, forsoker reparera bilen, det gar inte. Vi byter, tack o lov, taxi och kor vidare. Da ser vi hur den forsta taxin svanger upp bakom oss, han har allsta fatt igang bilen igen, och kraver att vi ska hoppa in i hans taxi vid nasta mojliga stopp-plats. Vi gor som vi blir tillsagda, och fortsatter helvetesturen, nu i totalt morker. Bada sitter pa helspann, chafforen har nu helt slutat att tuta, tutar ibland lite lamt precis efter svangen.
Karta over var dag, fran Aguas Calientes – Hidroelectrico – Santa Teresa – Santa Maria – Cusco
Han meddelar att vi snart ar framme, och da moter vi en rad av roda bakljus. Ett nytt jordras. Han kor forbi hela kon och staller sin bil med framlyktan pa som sralkastare. Hoppar ur bilen, fixar fram en spade och en hacka och springar fram till ett ganska stort gang med helt nerlerade man som graver, kastar och hackar bort sten och lera som oversvammat vagen. Allt detta medan de da och da tvingas kasta och springa at sidan for att inte traffas av fallande stenar. Boris tvingas ocksa ut och hjalpa till och Hanna tittar helt forkrossad pa. Helt javla livsfarligt.
Till sist trottnar var chaffor pa att grava, satter sig i bilen, tar sats och kor rakt over leran. Och lyckas! Vi springer i lera som gar upp over anklarna, ibland nastan upp till knana och satter oss i bilen och aker den sista biten till Santa Maria darifran det finns kollektiv-bussar till Cusco. ANTLIGEN! Vi tar en natt-buss, hamnar langst bak mellan en massa skumma typer varav en gubbe som hela tiden sitter skumt nara Boris och antingen bjuder honom pa koka-blad eller pa nagon helt obestamd vatska som han har i en acklig plastflaska. Helvetesbuss resan avslutas kl 4 pa morgonen. Da har vi blivit av med bade Boris horlurar till ipoden och var ficklampa, obestamt hur de kom bort.
Framme – sova! Vaknar nasta morgon, gar till agencyn och forsoker fa tillbaka alla vara pengar som vi tvingats lagga ut for att var transport som vi betalat for aldrig dok upp. Efter lite brak far vi till slut tillbaka nastan alla pengar, transporten och gruppen som vi skulle akt med akte en helt annan tidpunkt, idioter!
Dagen i Cusco spenderas lungt, vi gar omkring, kakar lite, hanger lite hemma, vilar, regnar lite smatt, kollar pa nagonslags dans-festival som halls arligen och gar o lagger oss tidigt.
Igar drog vi pa kvallen till Nasca, kom hit imorse och tog in pa ett riktigt schysst hostal med pool. Nasca ar oken med varmt och torrt klimat som vi garna bytte ut mot Cuscos kalla och vata. Bytte om och signade upp oss for en tur till de fina Nazca-linjerna. Ute pa stan mottes vi av poliser overallt. Satt o vilade tillsammans med alla gubbar i en park, kopte med lunch och lagade mat innan vi relaxade en stund vid poolen.
Vi besokte en kvinna vars far studerat hur Nazca-folket gjorde sin keramik, hon visade, lat oss klamma pa leran och berattade ingaenda om tekniker de anvande sig av. Jatteintressant!
Turen till linjerna var riktigt haftig, bast ser man dem fran luften, men en san aktur kostar ca 1000 kr, vi akte istallet till tva utsiktsplatser darifran man kan se nagra av de 100-tals figurer och 1000-tals och linjer som gar over oknens enorma yta.
Bild tagen pa en modell forestallande det torn vi besokte
Figurer som Paracas-folket gjorde, epoken innan Nazca
Guiden berattar for oss att Peru inatt eventuellt gar i strejk pga av lag som den nuvarande regeringen inte vill godkanna gallande minorna som utgor en livsviktig forsorjningskalla for manga peruaner. Peru som gar till val om ca en vecka kan helt komma att stanna av om denna strejk genomfors da alla sektorer mer eller mindre slutar fungera under upp till 3 dagar. Detta var alltsa anledningen till alla poliser vi sag pa stan.
Pa kvallen idag gick vi till en kinesisk restaurang och bestallde mat. Hanna fragade efter en ratt med endast gronsaker, in kommer en soppa med bade kyckling och kott, hon gar fram och ber om en ny soppa, men de brister nagot inom kocken (koket ar helt oppet ut mot matsalen) ut stormar han och skriker nagot pa spansk-kinesiska om att Boris val kan ata kottet och Hanna gronsakerna, vi sager emot, att vi faktiskt vill ha en vegetarisk ratt men han blir bara allt upprordare, vi later soppan va, betalar, och gar. Idiot.
Utanfor Maria Reiches rum.
Vi gick efter det och lyssnade pa en forelasning om Nasca-linjerna, olika teorier om varfor de finns och fick se pa stjarnor genom ett teleskop. Nu ar vi tillbaka pa hostellet. Imorgon bar det av mot Paracas, ett naturreservat som brukat kallas Poor-Mans-Galapagos
Bolivia – nystart
PUSS min alskling
Nar vi kom till Bolivia kandes det som en nystart for vart resande. I Argentina, Brasilien och Uruguay fanns manga likheter med Europa och vara forsta mander i dessa lander har mest kants som en enda lang semester.
Det ar egentligen forst nu, efter snart 2 veckor i Bolivia som vi borjar kanna att vi aterigen intagit “backpackermode” och moter ett Sydamerika sa olikt Europa att man ofta kanner sig helt vilsen.
Vi mjukstartade var Bolivia-vistelse i Santa Cruz, en ganska valmaenda stad i bolivianska matt. Vi tog en buss kl 16 fran Santa Cruz, utan toalett, utan AC och i 15 h. Forst var det supervarmt, men under natten blev det iskallt och vi var tacksamma for de filtar vi burit med oss sen Sverige.
Framme i Sucre kl 7, letade efter forsta basta hostel, checkade in och at frukost pa ett narliggande bageri innan vi gick och la oss och vilade.
Frukost i Sucre
Spenderade dagen pa marknader, kopte tyg i underbara farger och monster, at lunch pa en familjerestaurang. Mycket av den verksamhet som finns har, affarer, restauranger osv drivs i samma hus som familjen sedan sover och lever sitt privatliv ar, det ger restaurangerna en minst sagt personlig feeling.
Hanna at agg, som vanligt. Ar man vegetarian mots man av forskrackelse varje gang man ber om en tallrik utan kott, ibland ar det till och med helt omojligt for dem att servera utan kott. Ratten innehaller ris, potatis och kott, da kan man ju inte ta bort kottet, det gar bara inte for sig. Darfor far Boris alltfor ofta ata dubbelt kott. Agg serveras som det obligatoriska vegetariska substitutet, och det funkar bra! Dessutom serveras en stark sas i olika varianter till all mat, Hanna is in heaven!
Reseplanerar pa en restaurang
Vi promenerade runt i Sucres centrum, kopte choklad, skylade for ett osregn som snabbt var over. Vi kopte en ny vackarklocka, den vi fick av Hannas foraldrar gick isonder ganska snabbt (vi tappade den i golvet fran en vaningssang) och den senaste tiden har den ringt lite nar den vill, om den alls ringt. Alldeles for sent borjade vi leta efter en restaurang for att ata kvallsmat, hungriga gick vi runt och fragade efter restauranger, sondagskvall o allt var stangt, vi fragade pa ett hostal och visades in i en tom matsal och serverades mat (ris, potatis, stor sallad och kycklig, Boris at dubbelt ; ) ) Vi at sjalva i den stora matsalen tittandes pa tennis pa tv. Vi kunde inte bestamma oss for om det kandes lyxigt eller bra markligt att vi var helt sjalva.
Vi vantade pa att regnet skulle avta tillsammans med Lilla Hund
Nasta dag rekade vi resor till Uyuni, saltoknen, och bestamde oss for att fixa allt sjalv istallet for att bli lurade pa pengar av nagon agency. Vi gick omkring i Sucre, akte taxi for 8 kr upp till en utsiktsplats, lekte med en hundvalp och kopte en liten planbok at Boris. Pa stan hittade vi kokablad, provade att tugga ett tag, smakade som mate ungefar, inget som Hanna kan rekommendera. Boris daremot rekommenderar att snusa kokabladen, om man inte som de rikitga koka-tuggarna gor, stoppar kinden full!
Kokatuggande man
Vi gick till ett café och sag en dokumentar, Devils Miner , om en 14 arig pojke som jobbade i gruvorna uppe i bergen utanfor Potosí. Hemskt. Hanna grat. Under middagen efterat satt vi ganska forbryllade och pratade om hur man pa basta satt ska kunna bevara allt engagemang man kanner for alla orattvisor nar vi val kommit hem. Tufft att vet att 800 pojkar (kanske aven nagon flicka) jobbar i gruvorna samtidigt som vi sitter och ater oss matta…
Vi gick upp tidigt pa tisdagen och tog en buss till Potosì. Frukost hann vi inte ata innan och aven om vi hade med oss 2 liter vatten sa drack vi inte mycket da man vid varje toalettbesok maste ga fram till busschaforen, be honom stanna bussen och satta/stalla sig och kissa utanfor bussen.
Val framme i Potosí, ca 11, hade vi allsta en ordentlig och minst sagt mangsidig huvudvark. Dels av hunger o vatskebrist, men ocksa av hojden, 4070 m over havet ger en minst sagt huvudvark
Vi at en snabb lunch, tog nasta buss till Uyuni. Fantastiska vyer, lamadjur overallt men otroligt skumpig och oskon vag. Val framme letade vi upp en agency for nasta dags utflykt till saltoknen innan vi gick och la oss, helt slut efter allt resande och fortfarande med en viss huvudvark pga hojden.
Frukost i solen
Boris kopte en dinosaurie som han matade med riktigt blod i forberedelse for bildserie i Uyuni
Dagen i saltoknen borjade i en jeep tillsammans med tva italienare o en bolivianska (hennes batteri dog och vi fick, precis som i Iguazu fungera som kameraman at henne under hela dagen). Forsta stoppet gjordes pa en tagkyrkogard med tag som tidigare anvants for att frakta mineraler men som nu bara star och forfaller en liten bit utanfor Uyuni. Sedan bar det av ut i saltoknen. Vi hade oturen att besoka en helt vattentackt oken och kunde inte korsa den sa som man normalt brukar kunna gora. Vi gjorde nagra stopp i oknen innan vi vande tillbaka, duschade bort allt salt, at en pizza gick till busstationen och tog bussen kl 20 mot La Paz.
Den klassiska Uyuni bilden…eller?
Staden som ligger mellan staden Uyuni och saltoknen heter Colchani, ca 100 familjer bor i staden varav 50 arbetar i oknen och ca 30 med att bearbeta saltet till olika former.
Oknen ar ungefar lika stor som halva Smaland, 12 000 m2.
Fantastiska Uyuni. Helt otroligt vackert.
Hemsk hemsk bussresa. Vi blev blasta av ett reseforetag, betalade dubbelt av vad de andra betalat, vi satt langst bak pa saten som inte gick att falla (aven om vi betalt for semi-cama vilket innebar att man kan falla satet sa att det liknar en sang). Dessutom satt vi nastan inne i toaletten da dorren hela tiden svangde upp och lat oss lutka pa den underbara toalettodoren.
Hemsk hemsk bussresa.
La Paz. en stad av backar och helt otroliga hojdskillnader
Val framme i La Paz, ca 7, tog vi in pa forsta basta hostel, 25 kr natten/person. Riktigt risigt stalle, men okej for att sova en natt.
Ut i stora staden, kallt kallt! Har har vi pa oss langbyxor och skor, trojor (helst flera lager) och mossa. Det ar riktigt kallt nar inte solen ligger pa! Forsta dagen hade vi dock sol, vi at en god europeisk frukost pa ett dyrt café innan vi la oss i solen i en park. Skont! Trotta efter en lang bussresa gick vi hem till vart sunkiga hostel, vilade en timme innan vi motte upp lite folk vi traffat tidigare under resan pa ett hostel for att fira St Patricks Day. Fun fun fun. Efter vin ol och dans gick vi hem i kylan och somnade skont.
Hanna roar sig kungligt, tillsammans med alla andra barn…
Nasta morgon vaknar vi med huvudvark, inte kul. Checkade ut och checkade in pa ett lite schysstare, och 5 kr dyrare, hostel narmre centrum. Vi gick till samma frukoststalle som foregaende dag, i samma klader ; ) och at nastan samma frukost. Efter frukosten gick vi och handlade for att kunna laga mat pa kvallen. Da borjade vi kanna oss lite funky. Ont i magen. Yra. Ont i huvudet. Vi trodde forst det var gardagens utegang, men insag ganska snabbt att vi nog holl pa att bli sjuka. Varma. Feber. Mer ont i magen, illamaende. Hem i taxi och dackade i sangen. Sjuka.
Vi hittade torkade doda lamabebisar. Inte kul.
Vi forsokte oss pa lite shopping (allt ar superbilligt) men insag att vi inte orkade, vi lamnade in vara klader pa tvatt, kostar 7 kr/kilo, at en pizza, madde annu samre sa vi gick och la oss och sov i 12 h. Vaknade nasta dag, frukost hemma. Fortfarande daliga. Sov 3 h till. Gick ut pa mission – shoppa. Lyckades ganska bra. Boris, som tidigare mest vekat som askadare at Hannas shopping, foljde nu med i leken och kopte sig forst en, och sedan ytterligare en stickad troja.
Vi prutar pa allt. Balansen ar harfin mellan att kanna sig blast och att kanna sig som den som blaser. O ena sidan ar vi duktigt trotta pa att alltid fa betala overpris som turister. O andra sidan ar aven overpriset riktigt billigt och den som saljer ar nog i alla lagen i mer behov av pengar an vad vi ar. Aven i livet som turist finns i-lands problem..
Vi bestamde oss for att dra ut och prova La Paz uteliv och gjorde en stor techno-research, hittade 3 klubbar varav en lagt ner. Skrev ner adressen och drog hem, vilade, lagade for mycket mat och bjod tva danska killar som vi traffat pa hostelet. De reser runt som viktiga vagabundos, utan pengar sa det var riktigt tacksamma for lite gratis mat. Vi tog en drink tillsammans innan vi skildes at och vi drog vidare for att forsoka techno-klubba. Kom till “klubben” som mest liknade en vanlig bar, satte oss o drack dyra drinkar (30 kr styck, vad vi betalar per person o natt for vart hostel) och vantade in klubben och allt folk. 2 h senare var borden bortburna och det disco-dancades overallt. Mest gringos, men vad ska man gora? Trance ar tydligen hett i Bolivia. Vi funderade pa att dra vidare, men insag att vi nog skulle ma battre av att komma hem (fortfarande inte helt friska) och musiken vart inte den basta. Anda nojda med var kvall.
Man kan va glad aven om man ar sjuk
Igar besokte vi San Pedro-fangelset som vi bada fatt upp ogonen for efter att ha last El Choco. Lastips! Vi gick bara forbi och gick sen en runda pa stan innan vi drog hem, vilade, lagade mat och somnade tidigt.
Liten Hanna pa ratt sida av fangelsets murar
Idag drar vi till Copacabana.
Hand i hand pa var vag genom livet
Om en vecka ar det Time Warp.
Vi hade velat vara dar.
Fast Bolivia duger ganska gott det med.
Rio – kontrasternas stad
Efter 10 minst sagt omskakande dagar i Rio ar vi nu i Bolivia…
Vi hade en solig forsta dag i Rio som vi tankt spendera genom att besoka Jesus. Ett sadant besok ar minst sagt komplicerat da Jesus inte visar sig for alla, i Rio, iallafall i det Rio som vi besokte, ligger molnen lagt och Jesus finns att besoka hogt upp pa ett berg vilket innebar att Jesus udner vara 10 dagar i Rio de Janeiro befann sig i ett tjockt molntacke. Efter den 10de och alltsa sista dagen i Rio har vi fortfarande inte fatt till detta besok, det far alltsa bli att besoka honom nasta gang vi aker till Rio, pa nasta resa. Sa tyvarr pappa, jag kunde inte halsa fran dig!
Rio de Janeiro ar en fantastisk stad. En vacker stad, stor, imponerande stor, mangsidig, glad, mottagande, karleksfull… Men ocksa en ful stad, en fattig, osaker, farlig, hotande, otrevlig och framlingsfientlig stad.
Har lever rika och fattiga sida vid sida, samtidigt som man pa alla satt forsoker stanga de fattiga ute. Bussar och Metro gar inte upp till favelorna dar de flesta fattiga ar hanvisade att bo, de som inte bor pa den nerskitade gatan, och dessa omraden raknas till de farligaste i stan vilket innebar att man tvingas leva i en standig osakerhet.
Vi besokte ju dessutom Rio under karnevalen, hela staden forvandlades till en enda stor folkfest. Miljontalsmanniskor som helt ockuperade gatorna, stora gator stangdes av, hela omraden stangdes av for att lata folk dansa, trangas, prata dricka och festa dygnet runt. Inte en lugn sekund.
Bloco utanfor var lagenhet i Copacabana
Forsta timmarna var det roligt, men nar man sjalv, nykter klockan 10 pa morgonen, trangs med tusentals onyktra, i manga fall otrevliga och for nargangna och respektlosa manniskor, blir man latt matt o sugen pa att sjalv ta en ol for att trubba av udden av allt det fula i att samla sa manga fulla manniskor. Det ar olagligt i Rio att kissa ute, anda STANK det av urin overallt och var man an vanda blicken fastnade man pa man, nastan bara man, som stod med byxorna oppna, helt fritt, inte vanda mot en vagg utan rakt ut bara, o kissade. Ackligt!
Samtidigt njot vi ganger av god mat som serverades ur vagnar overallt pa gatorna, i varje gathorn finns det juicebarer med farska frukter och god mat! Vi motte upp Gabrielle, en kursare till Hanna som nu bor ett halvar i Rio, och fick traffa alla hennes vanner. Helt fantastiskt! Manga utbytesstudenter men ocksa en del brassar. Jattetrevliga allihopa, oppna,omhandertagande och valdigt engagerade i att forsoka visa oss de basta sidorna av Rio och karnevalen. Och de lyckades verkligen. Skona blocos (gatufester) i den gamla stadsdelen St. Teresa, Ipanema, Leblon for att sedan ta det lungt i nagra timmar i en av tjejernas fina trea och sedan bege sig ut i myllret igen.
Cachaza kopte vi for 20 kr litern i affaren och delade pa allihop, blandade ut med juicer och dansade tills kroppen inte orkade mer och skrek efter somn ocn sang.
Tusen Tack Gabi, for underbara dagar i Rio, for att du presenterade oss for fantastiska manniskor och tog hand om oss pa basta satt : )
Strandbloco i Ipanema tillsammans med Gabis kursare. Party!
Under heeela var vistelse i Rio, sag vi solen ett fatal ganger. Det regnade mer eller mindre varje dag vilket onekligen paverkade humoret lite. Ett regnigt Rio ar inte lika nice som ett soligt, hur trakig man an later man nar sager sa. Varmt var det ju anda, men opepp att standigt ga omkring i vattenpolar och vara blot.
Molntacket over Rio.
Pa sondagen gick vi pa Sambodromo, dar sjalva karnevalstaget halls, som en stor stadio, fotbollsaktig med en bred mittgang dar sambaskolorna visar upp vad de forberett i ett helt ar. Detta aret agde en stor brand rum i Brasilien som forstorde sambadrakter och vagnar for miljontals kronor.Detta gjorde att man infor detta ar andrade reglerna lite, men i stort satt sa ska man ga x antal km genom sambodromon pa hogst 82 minuter, man ska ha x antal av olika dansare och vagnar och sa tavlar man olika sambaskolor emellan. Helt fantastiskt! Otroligt farger, underbara kreationer, en otroligt upplevelse!
Man fick hattar vid entren till sambodromon. Bilderna tagna under karnevalen ar av samre kvalite da vi anvander en gammal kamera som vi inte ar lika radda om da stoldrisken ar stor. (vi klarade dock 10 dagars karnevalande utan att bli av med sa mycket som en real : )
Aven om man knappt ser pga var daliga kamera,
sa ar den stora kreationen i mitten en stor vagn med sambasansoser pa.
Hela karnevalstaget var som en stor regnbage!
Vi, jag Gabi o Boris, var dar kl 21 nar det borjade och hann se 3 skolor fram till kl 1.30 nar vi till sist gav upp. Vi hade inte tagit med nagon mat eller dryck da vi hort att det var forbjudet (vilket det inte var, alla som var pa sambodromon var varsta proffsen, hade med sig kylvaska med ol, vatten, empanadas, snacks och frukt) sa vi blev hungriga och trotta (svindyrt att kopa inne p stallet) och beslutade oss for att fortsatta kvallen i Lapa (stadsdelen i Rio dit man drar nar man vill festa).
Pa vagen ut traffar vi sa klart Dani, dansken vi umgicks med i Puerto Iguazu o BsAs. Varlden ar liiiten.
Vi klubbade i Lapa men trottnade pa alla fulla o hoga obehagliga manniskor. Lite for nargagna, lite for respektlosa, lite for mycket tid som spenderades bara at att stora sig pa andra manniskor.
Vi larde oss inte mycket portugisiska, hej, hejda, tack och diverse smaord. Ett ord att vara forsiktig med ar Pao. Beroende pa hur det uttalas betyder det tva helt olika saker. Overallt kan man kopa pao de queso, allsta ostbrod. Men bestaller man detta brod maste man vara nogrann med att uttala pao nasalt, annar bestaller man ost-penis. Uttalet ar alltsa ganska klurigt har i Brasilien ; )
Tack Astrid : )Sista dagarna var lugna i Rio for var del, vi chillade pa stranden, i sma-regn. Vi hade tankt kopa med oss nagot fran Rio men alla affarer var stangda. Vi tog bussen den 9/3 till Puerto Suarez, Bolivia. Framme efter 2 timmar i passkontroll kl 16.30. Pa gransen till Bolivia ville de se var gula vaccinationsbok.. Boris fick hjarnslapp och trodde att han glomt sin bok hemma, fragade om det fanns tillgang till dator da vi har alla papper inscannade for att kunna komma at dem i tillfallen som detta, men da hittade Boris antligen sin bok och vi kunde fa var stampel och komma in i Bolivia. Chafforen slappte av oss precis innanfor gransen, inte alls i Puerto Suarez och vi orkade inte braka om att vi faktiskt betalt for att aka hela vagen till Puerto Suarez och hoppade lydigt av i ett osregn. Stallde oss och skylade under ett tak, blev saklart direkt uppraggade av en saljare som fixade en taxi till busstationen dar vi i sin tur kopte en biljett till Santa Cruz.
Bienvenidos a Bolivia
Ibland tvingas bussen vanta, vanta pa alla kor o hastar som ocksa ska fram langs vagen
Gammal buss, fuktigt, ingen AC, osregn ute, trotta, hungriga men glada o nojda somnade vi in i alla skakningar och tvara kast.
Mitt i natten stannar vi mitt ute i ingenstans och kopte mat o dricka innan vi akte vidare. Boris forsokte kolla upp hur pass lurade vi blivit pa var bussbiljett (de tar alltid mer betalt om de tror att man ar turist) och pratade med killen pa satet bredvid, vi hade gjort ett bra kop och dealat till oss en biljett 10 bolivianos billigare an den han kopt, och da var han anda fram La Paz ; )
Kl 5 var vi framme i Santa Cruz, hittade forsta basta hotell och hyrde ett rum for 70 bolivianos (1 boliviano = 1 kr). Sov till klockan 10, vaknade och gick ut o at frukost. Gick sedan runt i Santa Cruz pa diverse gatumarknader och affarer, stannade en stund vid en predikan och fortsatte var vag i gassande sol. Stannade till vid en saluhall, kott, gronsaker och tilllagad mat huller om buller. Hanna at en fruktsallad, mesade lite, och Boris provade pa en typisk boliviansk soppa for 4 bolivianos, alltsa 4 kr. Helt okej tills Boris borjat ata sig nerat i soppskalen och en kycklingfot dok upp, Boris at upp, glad o nojd. Hanna acklades daremot…
Soppan som Boris bestallde.
Vi gick i ytterligare nagra timmar, och Hanna hittade ett lila tyg som hon ville kopa, Boris menade da pa att man maste pruta, for det ar sa det funkar har. Hanna, ovan vid att pruta, kande sig nervos men provade sig fram, med Boris som coach vid sidan av. Har funkar svenskan otroligt bra, Hanna gav ett forsta bud som Boris tyckte var rimligt utifran vad Hanna var villig att ge for tyget, och sen kunde Hanna deala med forsaljaren pa spanska,och med Boris vid sin sida pa svenska, for att tills slut komma overens om ett bra pris. 10 bolivianos lyckades Hanna pruta ner. Helt ok.
Vi kopte bananchips o snacksade pa. Gott!
En av anledningarna till att vi ville aka till Santa Cruz var att Boris fatt upp ogonen for fotbollsstadion och skolan Tahuichi, vi gick dit, kollade in stadion, tyvarr ingen fotboll pa gang, men anda kul att ha varit dar. Boris intresse for Tahuichi vacktes da han sett dem spela pa Gothia Cup flertalet ganger.
Efter nastan 10 timmar ute pa stan stupade vi i sang.
Idag 12/3 aker vi till Sucre. Stannar nog dar i nagra dagar innan vi aker vidare till Uyuni, saltoknen.
Bolivia ar valdigt fattigt. Vi tycker bada att det ar jobbigt att ga omkring o “ha” nar sa manga inget har. Samtidigt kanns det bra att antligen fa mota ett Sydamerika som vi inte mott i varken Argentina eller Brasilien men langtat och letat efter, ett nytt och annorlunda Sydamerika som inte liknar Europa det minsta. Bolivia verkar vara ett fantastiskt land, helst hade vi velat stanna har i en manad, for att aka vidare och stanna en manad pa nasta plats, men det far bli senare i livet.
Till frukost har vi tva dagar i rad atit aggmacka. Godis ; )
Brasil mi amor
Sen sist har mycket hant. Tiden vi har att skriva blir allt knappare, eller rattare sagt, vi njuter mest hela tiden och finner det svart att satta oss pa ett internet café nar vi har ett underbart Brasilien utanfor caféets vaggar.
Boris o Mati i Parque Nortes lekplats
Pa torsdagen drog vi till Parque Norte i BsAs, lag vid en pool och slappade hela dagen.
Pa kvallen drog vi ut med Dani, en riktigt skon dansk som vi traffat i Puerto Iguazu. Vi kakade forst hemma hos Mati och drog sen till Niceto, Club 69. De hade en riktigt skon show, ganska kommersiell house musik men skont ljudsystem och pepp folk pa dansgolvet. Champange ar det billigaste att dricka ute, vi drack tva flaskor och dansade tills vi var helt blota, hem, duscha och sova.
Fredagen regnade bort, vi kopte bussbiljetter och sa hejda till Matias, 20.30 satt vi pa bussen som efter 2 dygn, 46 h, tog oss till Rio de Janeiro. Da vi ville spendera nagra dagar vid havet efter en vecka utan hav i Buenos Aires fragade vi en tjej pa busstattionen vart brassarna aker for att semestra, hon tipsade om Cabo Frio och vi kopte alltsa en ny bussbiljett till Cabo Frio. 3 h senare letade vi boende, dyrt! Vi hittade ett billigt alternativ (billigt = 150 sv kr) i Arraial do Cabo
Vi bodde pa ett skont hostel, spenderade 3 dagar dar i denna mysiga lilla stad. Dagarna spenderades pa stranden, pa en battur till vad brassarna klassar som brasiliens 3 finaste strand, snorklandes i kallt vatten. For vattnet ar verkligen kallt! Man kanner hur det fryser in till benen, men luften ar varm varm! Mellan 35-40 grader.
Vi gick en halvtimmes promenad till en nastintill ode strand dar vi skrev vara namn i sanden och sag solen ga ner i havet
Gott med fria cairpinhas pa batturen
Klarblatt vatten och flera vattenskoldpaddor som simmade runt i viken
Det fanns self service acai barer langs gatorna : )
En av stranderna vi promenerade till
Vi roade oss med var ´gorilla´ som tillater oss bada att va med pa bild ; )
Hanna i sin nya brasilianska bikini
Boris snorklade for forsta gangen, vi sag blackfiskar och en massa andra fargglada firrar
Vi traffade ett trevligt tyskt par som tipsade oss om Ilha Grande, da vi inte hade nagra planer tog vi alltsa bussen och sen baten over till on Ihla Grande dar vi tog in pa ett hostel dar man sov i talt som tyskarna tipsade om.
Ilha Grande, fin o som det forr i tiden fanns fangelse pa som nu ar stangt. Djungel, over 100 frina strander, fin dykning och skon vandring!
Vi kommer fram till hostellet helt slut, varmt o med all packning, och komiskt nog, ar de forsta vi ser de svenska tjejerna vi umgicks med i Florianopolis! Superkul! Vi at en wok ihop o gick en runda i den lilla byn, overallt star vagnar med caiprinhas och aven nagot alldeles fantastiskt namligen efterrattsvagnar! Stora montrar med kakor, tartor, spett med jordgubbar doppade i choklad och en massa gott. Hanna is in heaven! Boris ocksa. Efterratt o sprit, kan inte bli battre ; )
Efterrattsvagnen!
Dagen efter gick vi upp tidigt, 8, och tillsammans med Emelie och Mida och en belgisk tjej vi traffade pa vagen gick vi den 6 km langa vagen genom djungeln till stranden Lopez Mendez. Pa stranden traffade vi tyskarna fran Arraial do Cabo, vi trodde att de skulle bo i taltet pa det hostel som de tipsade oss om, men istallet hade de bokat in varsta lyxhostellet med AC, tv, o eget rum. Sneaky, lurar ut oss i djungeltalt och tar sjalva in pa hostel de luxe ; )
Boris gick in for djungel-mode och provsmakade de fruker han kande igen fran El Salvador, imponerande!
Vi badade, solade, lekte i de valdsamma vagorna tills Emelie skrapade upp knana o Boris fick ont i en axel, da kandes det lagom att ge sig och vandra tillbaka. Val hemma wokade, bokade vi en dyktur for morgondagen och somnade tidigt.
Samling vid bryggan nere i hamnen 8.30. Hanna bjod runt pa sina aksjuketabletter till alla som ville ha (Hanna blir aksjuk och har genom hela resan avnjutit starka aksjuketabletter som gor en skont somnig och tar bort allt illamaende) och sen bar det av.
Vi akte med svenskorna och det tyska paret, Hanna, Emelie och Erhan dok med tuber medan Boris, Mida och Melanie snorklade vid ytan. Tva underbara dyk, havsskoldpadda, sjohastar, havsorm och en massa annat kul. Mellan dyken kande dock alla av aksjuketabletternas sovande effekt och vi somnade till innan vi snabbt krangde pa oss all utrustning for det andra dyket. Pa vagen hem sov alla, men, ingen! madde illa : )
Val hemma lagade vi en skon sallad med mango och en massa gott. Forbi kom en brasse o salde sma pajer med rakrora. (rakor finns i allt, det verkar vara helt omojligt att komma ifran!) Vi pratade med honom ett bra tag och gav honom en svensk krona som han stolt lade till sin myntsamling som han alltid gick omkring och bar pa. Sen bar det av ner till stan, efterratt fran efterrattsvagnen, cairpinhas fran caiprinha vagnen och sen ytterligare efterratt fran en glassbar. Dock var alla helt slut efter dykningen, vi motte brassen med pajerna igen, han bjod pa korkar av hemgjord sprit med nejlika, kanel och ville ha med oss ut till att dansa, men vi gav efter for trottheten och krop ner i vart mysiga talt!
Kl 8.45 motte vi upp tyskarna och gick 8.8 km till Dos Rios, en strand pa andra sidan on. Trakig vag den har gangen, uppkord med maskiner och inte alls nagon djungelkansla, men fina naturliga pooler i vattenfall langs vagen och gassande sol. Tyskarna ar riktigt skona att umgas med, manga skona skratt! Dagen pa stranden, nastan helt sjalva. Vi gick inom det stangda fangelset, eller det som fanns kvar av det, och gick sen hem. Kakade god mat ute, at glass, drack caiprinhas och gick hem i regn (!) for att packa och saga hejda.
Fangelset i Dos Rios
Igar kom vi till Rio, och lagenheten vi hyr har delar vi med ett svenskt par som vi ocksa traffade pa Ilha Grande. Varlden ar liten haha.
Tack Rebecka for tipset om lagenheten, skont lage i Copacabana och Magnus som vi hyr av ar verkligen super!
Frukost inne pa vart rum, for att inte stora det svenska paret som sover pa soffan i vardagsrummet
Idag har vi varit vid sockertoppen http://en.wikipedia.org/wiki/Sugarloaf_Mountain_(Brazil) och sen bara vandrat runt pa en stor marknad nere vid centrum. Ikvall ska vi ut och fira med paret vi bor ihop med, killen fyller 25, och det ska firas!
Imorgon traffar vi forhoppningsvis upp Gabi, en van till Hanna som pluggar en termin i Rio och sen fortsatter 10 dagar i Rio!
Boris Sugartop ;)
Talkin´ to me??
Hanna is in paradise, marknad med massa krim krams
Dolce Banana
Boris letar outfit
Buenos Aires otra vez
Vi spenderade 1 v i Rosario. En vecka av allt annat an vad man kan kalla backpacker-liv.
Men en skon vecka, en vecka tillsammans med vanner, deras vanner o deras familj. Bade jag o Boris tyckte mycket om att fa kanna oss som en del av de familjer som vi halsade pa, hjartliga, oppna relationer sinsemellan med mycket skratt, mat och kanslor av gemenskap.
En av hundarna och skoldpaddan
Vi tog baten over till en o som lag i floden. spenderade dagen dar i skuggan
Fede larde oss meditera, alla som gick forbi stirrade o pekade
Hanna fick en hundkompis
Vi tog bussen fran Rosario till Buenos Aires i fredags. Spenderade torsdagskvallen med Vanis gymnasievanner och gick upp kl 5.30 fredagmorgon, duscha, ata en snabb frukost, ett hastigt hejda innan taxin kom och lamnade av oss pa bussterminalen.
4 h i buss, vilket for oss kandes rekordsnabbt jamfort med tidigare resor, man hann ju knappt satta sig innan man va framme! Vi gick 3 km fr stationen till Matias lagenhet. Han hade berattat att han bodde i denna lagenheten under sina studier och forvantningarna pa standard var inte alltfor hoga, men val framme valkomnades vi av en glad Matias, och en jattefin 3 a! Centralt belagen i Palermo, ett av de lite finare, lugnare och tryggare omradena i Buenos Aires. AC eller flakt i varje rum vilket man har lart sig att uppskatta!
Matias tog med oss till “stranden”, en tagresa bort, liten bit utanfor Buenos Aires, chillade i eftermiddagssolen och vande hemat, sov en siesta (fram till kl 2) da Matias vanner kom med glatt humor, ol och sjalvklart den obligatoriska Fernet-Cola (som var jaegermeister).
Vi drack, vi pratade, vi gick – ut till Bahrein! Val pa klubben motte vi upp en annan av Matias vanner, en supersot tjej som paminde oss om en av vara egna vanner, Lotta! (sa nu har ni nastan festat ihop i BA)
Festen fortsatte, timmarna rann ivag, och nar klubben korde ut alla har solen redan gatt upp.
Pa Bahrein, Dj Sammy spelar!
Lordagen lamnade Matias oss for att aka till kusten o mota upp Fede o Vani. Vi spenderade dagen letandes efter nya flipflops till Hanna (success, vi hittade antligen ett par) och sen slappade i i skuggan i en park innan vi tvingades vanda hemat for att mota upp Rebecka, Mauricio och Carlos. (Rebecka = kursare till Hanna, Mauricio, hennes pojkvan, och Carlos Mauricios van fr Chile) Vi lagade mat, pratade i timmar och var till slut tvugna att retirera efter flera skona glas vin, skratt och vattenmelon till efterratt.
Sondagen motte vi upp Rebecka o hennes vanner o gick till marknaden i Recoleta. Hantverk i mangder dar kreativiteten inte hade nagot slut. Hanna, den av oss som ar mest kopgalen, ville genast bunkra upp med presenter och saker till sig sjalv, men Boris, den fornuftiga, lyckades hejda kopfesten genom att mena pa att vi faktiskt maste bara med oss sakerna.
Gassande sol, torstiga!
Boris pa kyrkogarden i Recoleta, dar Peron-familjen ligger begravd.
Denna sondagen var tillagnad Boca Juniors, sa vi kolhydratladdade hemma hos Rebeckas van, och begav oss tillsammans med Mauricio och Carlos till matchen i en van som hamtade oss.
Val utanfor La Bombonera (Bocas hemmastadio) var folkfesten i full gang.
Vara arrangorer behandlade oss som dagisbarn, vi var nog ett gang pa 20 pers som uppmanades att ga 2 och 2 och halla hand och inte under nagra omstandigheter lamna gruppen.
I priset ingick en choripan, Hanna fragade om det inte mojligvis gick att byta sin choripan mot nagot utan kott, och det gick visst bestamt inte! Hanna fragade en annan person, och nej, det fanns inget utan kott. Men, den tredje personen vi fragade, lyckades trolla fram en ostmacka. Woho!
Boris njot av sin choripan och en kall ol, nojd!
Vi betalade for vara biljetter och det uppstod en viss turbulens. Pa biljetten stod det att lasa att den kostade 40 pesos. Vart pris = 270. Hm. Dessutom varierade priset hej vilt upp till 350 for samma platser.
Vi kom till vara platser, sta-platser. Mycket folk, trangt, sa otroligt varmt. Svett svett svett! Boris hade ansikte som ett barn pa julafton. Det var helt fantastiskt! Hela stadion rorde sig och vibrationen av alla fans hoppande, sjungande, dansande o spelande fick oss bada att rysa av lycka! Fantastiskt! Vi hade sa himla garna velat dela denna underbara kansla med er dar hemma, vi forsoker genom att lagga upp videos…
Efter matchen, Boca forlorade med 1-4, fick vi vanta till sist med att ga ut fran stadion av sakerhetsskal (jattemycket folk) . Vi var helt slut och somnade tidigt.
Pa mandagen passade vi pa att tvatta. Vi tvattar annars for hand men i Matis lagenhet finns tvattmaskin, kanns riktigt lyxigt!
Resten av dagen spenderades i skuggan i en park, val hemma mottes vi av Vani, Fede o Matias som kommit hem fran sin helg i Pinamar.
Vi drack ol, vin och at “tapas” hemma, Rebecka och Mauricio kom forbi liksom tva av Matis vanner. Tillsammans begav vi oss till La Bomba De Tiempo
Ett av banden som spelade pa klubben vi gick till sen. Amazing!
Vi dansade oss blodiga, bokstavligt talat. Matias fick en tand i pannan, det va sjukt mycket folk, medryckande musik och stamning pa topp! Sa vi tokdansade och hoppade runt med ett hundratal andra dansglada manniskor tills det tog slut o vi drog till en narliggande klubb.
Aven dar bjods det pa livemusik, fantastiskt bra band med trummor, afro-dans och glada manniskor.
Har har Matias fatt en tand i huvudet, han kande inget, sa han, men verkade liter yr ; )
Igar hangde jag o Boris som vanligt i parken, Mati var pa brollop o Vani pa vag tillbaka till Rosario och Fede pa sin vag till Barcelona.
Vid 22 tiden hamtades vi upp av Matis van och vi korde alla fyra en bra bit utanfor Buenos Aires centrum (fast fortfarande i Buenos Aires stad) 40 min bort lag Matis vans foraldrars hus som vi fick lana for kvallen, utrustat med pool och ett litet “parilla-hus”. (som ett extra hus tillagnat grillning)
Vi at, drack, lyssnade pa musik, spelade musik, badade o skojade runt tills vi alla dackade pa skilda hall.
Mati hoppas fran balkongen ner i poolen, ” Vi hoppar tillsammans allihop!”
Jag o Boris var lite halvsugna, men insag att det inte va vart ett eventuellt brutet ben…
Boris, Mati o Mariano lekte leken, vem kan fa den andra att trampa pa kol?!
Det fanns en katt som alskade att bli klappad, en klappe-katt! Hanna = i himmelriket. Sen sov katten med oss hela natten.
Morgonen efter vaknar vi, vi ar nu ensamma med Mati och hans van har gatt ivag for att jobba. Vi forsoker ta oss ut for att ta bussen tillbaka in till centrum, men upptacker att vi ar inlasta. Matias telefon har dott, inget batteri. Hemtelefonerna funkar inte och vi kommer till sist pa att vi kan anvanda Skype for att fa tag pa Matis van och pa sa satt komma ut och hem.
Hungriga, inget att ata! Till sist hittar vi kex o marmelad. Mums.
Nu ar vi alltsa fortfarande i Buenos Aires. Fredagen tror vi att vi kommer agna at bussresa upp mot Rio. Men forst till Sao Paolo en vanda.
Rosario my friend
Maura, jag anvander flipflopsen jag fick av dig varje dag : )
Langesedan vi nu skrev nagon uppdatering, det ar inte for att vi inte vill, utan for att vi inte hinner, it´s alot going on here in America Latina!
Har star jag fortfarande i Florianopolis, i vantan pa buss!
Vi akte buss fran Florianopolis, inte i 14 utan i 16 h. 16-08. Pa stationen i Foz do Iguazu kom vi pa att vi inte skrivit ner adressen till det hostel som vi bokat for natten, aj da. Forvirrade som vi maste ha sett ut (och det skrek turister pa langa vagar) blev vi direkt uppraggade av en “turistkille” som guidade oss till sitt kontor pa stationen. Dar blev vi erbjudna en tripp till vattenfallen redan inom en timme. Da vi forsoker vara spontana hade vi inte kollat upp nagot sjalva och kopte alltsa deras forslag direkt, vi hann med en snabb kaffe pa deras kontor (redan sockrat och nischt so good) och sedan satte vi oss i en bil tillsammans med en hel bunt andra turister.
Da man korsar gransen Brasilien – Argentina for att komma till fallen tog resan (som i km egentligen inte var sa lang) 2 h.
Gransen Argentina – Brasilien.
Val framme fick vi en kompis, en brasilianska som var dar helt sjalv, och da den guidade turen genom djungeln var pa engelska och hon inte kunde ett ord engelska kande hon sig trygg med oss (aven om vi inte forstod ett ord av den spansk-brasilianska som hon pratade med oss – le o vad glad – nicka o le igen). Vi hade saledes folje hela dagen vid fallen, hon tog bilder pa oss, o vi pa henne.
Vi akte djungel bil, inget att rekommendera, och sen akte vi bat till fallen och aven i fallen – verkligen att rekommendera.
Vi at lunch – snabbmat, och sen tog vi ett tag till det storsta fallet, helt fantastiskt! Genomblota, otroooligt trotta och med en huvudvark som inte ville ge med sig, atervande vi till hostellet pa den argentinska sidan 7 h senare.
Vi = helt slut! Forst buss i 16 h, sen fattenfall i 7 h i 35 grader sol, en otroligt fuktig varme som ater alla dina tankar och gor dig helt matt!
Generellt ar vi besvikna pa vattenfallen. Upplevelsen av sjalva fallen var helt fantastiskt, gar inte att beskriva kanslan nar man upplever styrkan i dessa vattenfall, helt otroligt!
Men, sjalva paketet, allsta sjalva omradet och sattet att uppleva fallen pa var hemskt! Det kandes som att man gick omkring i en nojespark, inte alls nagon naturupplevelse utan att var valdigt uppstyrt vilket var en stor besvikelse!
Val hemma i Puerto Iguazu (den argentinska delen av de stader som ligger pa gransen vid fallen i Brasilien och Argentina) tog vi forsta, basta, och narmsta restaurang, Boris bestallde grillad kyckling och jag bestallde en sallad med de traditionella salladsingredienserna som angavs pa menyn och la till tonfisk och oliver.
In fick jag sedan, ingen sallad, knappt en enda gronsak, daremot en skal med skinka, kyckling, tonfisk och oliver.
Strange.
Sallad?
Jag orkade inte vanta pa maten en gang till sa jag at det som gick att ata och lamnade saledes kycklingen och skinkan.
Vad larde vi oss?
Jo, man maste vara otroligt tydlig med att man inte ater kott, for vad som helst kan forvandlas till en kottratt.
Efter restaurangen (o en glass pa vagen hem) somnade fint.
Nasta morgon, otrolig hetta. Koper biljetter till Rosario, tillbaka till hostelet, chillar vid poolen, traffar en dansk kille o en argentinare som vi tillsammans med ett annat gang drar till Iguazu-floden och badar med. Coolt att forst ha sett fallen o sen badat i floden.
Ganget vi akte o badade med.
Har badar Hanna i Iguazu-floden.
Kl 21 torsdag, buss Puerto Iguazu – Rosario. Framme kl 17 nasta dag. Laaang resa.
Dock varierar bussarna nagot otroligt i bekvamlighetsgrad o renlighet. Pluma, som vi akte med fran Florianopolis – Foz do Iguazu var hemskt! Smutsigt, tranga obekvama saten. Medan Rio Uruguay = mycket bra! Skona saten, frascht overallt, mat serveras och sa aven kaffe (dock redan sockrat). Men vi lar oss efterhand vilka bussforetag som man ska rata o hylla.
Pa stationen moter Vani o Fede oss (vanner fran Barcelona). Vi aker till Vanis foraldrars hus, blir inackorderade i ett eget litet hus pa baksidan av deras, med egen toalett och pool utanfor dorren. (fantastiskt!)
Boris o Fede chillar i poolen ; )
Mamma, pappa, Vanina, Federico, y Abuelo
Pappa, du hade alskat det! Familjen har 4 hundar, varav 1 man absolut inte ska klappa, han bits. Dessutom har de en liten skoldpadda som simmar runt.
Efter att ha halsat pa foraldrarna och druckit ett glas vatten, bar det av, forst mate hos en van till Fede, sen pizza hemma och sen ut.
Ute forsta kvallen pa en bar som under kvallens gang forvandlades till disco-dancing a la pupularmusik!
Dagen efter akte vi till Fedes pappas hus pa landet (akrar sa langt ogat kan na, platt akermark dar man mestadels odlar soja och majs). Vi ater parilla (grillat) och njuter av att bli servade till max! Vin till maten, god kaka till efterratt och Fedes trevliga familj. (pappan hade varit i Sverige och berattade om alla sina aventyr)
Federicos familj utanfor deras hus
De hade lamm, hons, 4 hundar (sa klart, alla har hund)
Pa kvallen hade Fede fixat biljetter till en elektronisk festival. Vi at tapas pa kvallen, sen discodansade vi tills solen till slut gick upp o vi kande oss tvingade att aka hem o sova.
Disco-dancing at Nitro Festival de Rosario (Tessie o Sophia, ser ni vilken troja jag har pa mig ; ) )
Vi har i Rosario besokt retromarknad (tagit retrobild) gatt promenader i stan, varit pa bio, varit ute o atit gott, halsat pa fler familjemedlemmar, druckit en hel massa mate (te), och njutit av att fa vara gaster och bli omhandertagna som om vi vore kungar : )
Stor elektronisk musikscen, vi har varit pa skona klubbar ute vid floden, avslappnat, skona manniskor o relativt billigt.
Retro-marknad. Second Hand.
Pa marknaden gjorde vi en kul grej. De kladde ut oss och sen gick vi utkladda (folk holl pa att krocka nar vi gick over gatan kladda som mafia) och tog en bild. Denna!
Pa en bar precis vid floden dar en av Fedes vanner spelade house-music muy bueno.
Fede har blivit foralskad i medialunas (mini corissanter) som vi ater till frukost varje gang han far sin vilja igenom. Pa stam-cafeet har vi alltid samma kypare, och senaste gangen vi var dar fick vi med oss en tallrik som present, sympatiskt : )
Forutom medialunas ater vi mycket kex, fruskost, lunch, kex passar till allt. Med mate, och marmelad.
Boris lagade mat idag vilken alla beromde och jag gjorde en kladdkaka, vilket ar mycket lustigt for alla har da kaka = bajs pa spanska.
Vaninas pappa ar tokig i vapen, lika tokig som du Hans ; )
Han visade oss knivar, gevar, pistoler, de todo!
Vani o Fede drar runt oss pa diverse klubbar och far oss att kanna oss som om vi va pa semester och inte som de backpackers vi forsoker vara.
Vi ar flitiga svenska-larare jag o Boris. Fraser som Hur ar laget. Mycket bra. Mycket gott. Ja och Nej anvands ofta av vara argentinska vanner. Fast hur ar laget later mer som, google like it.
Fantastiskt att fa vara sa exotisk som man ar for alla har.
Jaha..
Sverige – Schweiz?
Nej, Sverige! Langre norrut.
Jaha, Sverige! Hur ar man dar? Vad gor man? Hur ser det ut? Men Boris, ar du ocksa fran Sverige?
Och sen foljer samma forklaring gang pa gang pa gang.
Det ar roligt, jatteroligt, men ocksa jobbigt.
Vi har dock kommit pa paraplytricket. Ett tips!
Alla kollar pa en som om man vore en ailien. De inte bara kollar, utan de stirrar verkligen, vander sig om pa gatan, slutar med allt de gor for stunden och raglor pa en. Man hade velat ha en spegel med sig sa att de hade sett sig sjalva!
Det har regnat nu nagra dagar och da har vi haft med oss paraply, for att inte kanna sig uttittad, och for att hindra folk fran att titta, sa vander man bara paraplyet at det hall dar tittande kommer fran! O yeah!
Skon bar precis vid floden dar Franco Cinelli spelade.
Har i Rosario, inte sa manga lilla katt, men tusen lilla hund. Precis som du sa Carlos : )
Vi stannar ett tag till, vi hinna traffa Matias ocksa som kom till Buenos Aires igar. Tillsammans ska vi i helgen dra till kusten for att sedan dra vidare efter helgen. Vart? Vi vet inte an. Men det lutar at Brasilien, det ar en laaang resa till Rio dar vi maste befinna oss senast 28/2.
Vi akte till monumentet som ar rest for att hylla att man i Rosario uppfann/grundade/fargsatte den argentinska flaggan
Dricker vatten vid floden.
Brasil a vida e boa
To get you into the right reading- mood
Jag far magsar varje gang jag satter mig vid datorn. Det tar sa otroligt lang tid, jag far panik. Boris med ett talamod storre an universum verkar nastan nojd ; ) men han ar svarprovocerad till skillnad fran mig som branner av direkt . Skon kombo.
Sa fortsattning pa var resa:
1 natt i Punta del Este, stad de luxe of Uruguay. Packat m rika argentinare o brassar.
Sjukt, de har inga uttagsautomater. Varje gang man ska ta ut pengar har vi tvingats ga minst 2 km. Helt galet.
Buss 2 h till Valizas. Underbart skon stad, avslappnat, mycket talt o camping, levande ljus pa kvallarna, akrobatik , marknader, fiske o sol o bad.
Vi gick, vad vi forst trodde 2 km (visade sig vara 8) till Cabo Polonio, i sol o okenliknande landskap lands vattnet. Hot hot hot!
Langs strandkanten lag med jamna mellanrum doda salar, i vattnen utanfor Uruguays kust finns jattemycket sal och just har marktes det tydligt, det luktade vidrigt varje gang vi passerade dem.
Val i Cabo Polonio, badade vi, at fantastiskt god fisk och sen tankte vi ta bussen hem. Ha! Vi, som bara tog m lite pengar, hade inte rad med de 80 pesos som bussen kostade (ca 25 kr) vad gor man? jo man gar 8 km hem, i gassande sol, redan branda och trotta. Pa vagen hem fick vi folje av en hund, han gav sig inte utan gick heeela vagen, lite framfor som om han vaktade oss och vantade in oss nar vi sloade. Vi forsokte flera ganger fa honom att vanda, men han vart trogen. Alla som vi motte kom o halsade pa honom, klappade o gosade o antog att han var var ; ) den skona gatuhunden gosade in sig o alla sina loss i varenda motande person, helt ratt, ta chansen!
Jag kladda pa mig alla mina klader/saronger o tyg vi hade med oss for att skydda mig mot solen, sa otroligt varmt! Vi forsokte ge hunden vatten, men han va for radd for att komma nara.
Valizas = paddor overallt, hundar overallt.
Boris lever pa empanadas och choripan (korv m bro ; )
Buss Valizas-Chuy/Chui, en gransstad Brasilien- Uruguay.
Vanta 6 h pa buss Florianopolis.
40 grader. Sa sjuuuukt javla varmt. Helt doda. Orkade inte ata nagot. Kopte frukt, vatten o dorritos. At pasen med chips. Kopte med en liten till bussen. Frukt far man inte fora over granserna. Gick pa bussen (som sjalvklart var sen) kl 21.
Val pa bussen dackade vi fint, lang bussresa. Vaknar ca 9 nasta dag,Ingen frukost. Sjukt hungriga, at pasen med dorritos, ackligt! Framme 12 . Buss + buss = hostel i Floripa. Nara sjon
Fantastiskt vackert! Traffar skona manniskor pa hostellet. Brasilanare som sjungar o dansar vartan man vander blicken! Fantastiskt!
Drog till Pacha o sag John Digweed. Nice med disco dance.
Vi drog dit med ett gang fr hostelet, de svenska tjejerna vi har traffar har va inte sa impade av musiken, precis som Astrid, Sophia o Asa alltid sager:
“Allsta, hur dansar man till det har?”
Jag o Boris datemot discodansade hela kvallen medan de andra chillade ute
Dagarna i Floripa har vi sovit, atit gott, bla acai som beskrivs som helt magisk, mycket protein, vitaminer, inget tillsatt socker, ersatter en hel maltid etc etc…well, kanske inte riktigt sant men otroooligt gott!
http://pt.wikipedia.org/wiki/A%C3%A7a%C3%AD
Mycket fina strander, langa dagar i solen, och sjalvklart dyker det upp sma sambatag overallt, ett gang skona killar som spelar samba o snygga tjejer som dansar som sma sambagudinnor. I wanna daaance! Vi ser fram emot Rio! Da Gabi – ska vi dansa!
Traffat 4 svenskar hitintills. Varav tva som vi nu sprungit pa pa helt olika platser i Sydamerika. Its a small world.
Vi drog till stranden med de svenska tjejerna igar, de passade pa att kaka choripan, jag at majskolv, Mycket eh Guuuudis, Losgudis!
Nu idag, tisdag, tar vi en buss i ca 14 h till Foz do Iguazu!
Boris glider runt i endast shorts overallt, like a king ; ) Han fungerar dessutom som dj har, alla ar impa
de av hans musik o ryktet sprider sig om den svenska dj soze ; )
Brasil = bast hitills! Svart med portugisiskan, de pratar ingen engelska o pratar du spanska med dem tittar de pa dig som om du va riktigt dum i huvet. Ok. Bara att gilla laget o forsoka sig pa sitt charmigaste leende and we’ll get there…
Uruguay Baby!
Ett litet klargorande bara. Den daliga uppdateringen beror inte pa ovilja. Internet ar sjukt otillgangligt da vi delar med ett helt hostel (oftast bara 1 el 2 datorer) o dessutom riktigt dalig uppdatering. Varje inlagg tar typ 1-1.5 timme att skriva. Men vi tanker pa er ; )
Buenos Aires var en skon stad att borja var resa med. Riktigt europeisk, mycket liv overallt, skona manniskor o otroligt mycket att gora.
Vi var runt pa ESMA,
gick i princip overallt (mina flipflops ar nu helt utslitna, jag gar direkt pa asfalten) letade efter skor i timmar!!! inte en enda butik har storlek 36 och aven storlek 37 var svart att hitta. Till sist kopte jag ett par riktigt fula silvriga Reebok – anda sjukt nojd. Skor! Fest! Nu flyger jag lite over asfalten med mina nya silvirga Reebok..ja o Boris han gar bredvid i sina utslitna Havaianas ; )
Vi var, precis som alla andra Buenos Aires turister, i La Boca, vandrade runt..
Gick till en skon bar nara oss, dar det spelades techno-disco-dance, traffade en valdigt pratglad brasilianska som undrade:
– Gillar du tjejer ocksa, naiva Hanna svarar:
– Det ar val klart att jag gillar tjejer, lika mycket som killar. (diplomatiskt) tills hon fragar om hon inte da kan fa en puss…
– Jahaaa…gillar tjejer. Njaea. Alltsa. Ja fast inte nu. Eller ja fast nej. (Jag o Boris gick ganska strax efter, mest for att det var sent, men ocksa for att jag blev sa besviken, har tror man att man skaffar sig vanner, men nej, bara ragg)
Pa fredagen gick vi ut. Hanna drack tva maxade glas vin och blev maxad. Vi tog taxi for forsta gangen, till Cocoliche. Vi var tvugna att muta oss in. Vi var dar vi 4-tiden. Lagom tankte vi, vakten daremot menade att efter 4 slapper de inte in mer folk, om man inte betalar 40 pesos. Dryga vakt. Vi betalade.Jakligt rokigt. Fullt med folk. Elektronisk musik o skon stamning.
Lordag. Frukost. Checkar ut. Gar till Puerto Madero o koper biljetter tillfarjan BA-Montevideo.
Packar hemma o aker direkt. 15.30 lamnar vi. Innan dess en stokig passkontroll. Arligt talat. Forst en gammal dam som tranger sig, ok tanker vi. Vi har inte brottom. Sen gar vi upp till security. Dar blir vi av med var kniv. Jaja, inte mer med det. Blir tillbakaskickade for att checka in, det hade vi helt missat att man var tvungen att gora. Security igen. Brottom nu. Last call. I passkontrollen borjar pass-kvinnorna prata hogljutt om hur hemskt det ar att jag har rakat mitt huvud.
-Hur kan hon gora sa mot sig sjalv?
– Ar hon sjuk?
-Nej, det ar mode nu. Men GUD sa hemskt, med sant langt vackert har…
Aven om vi har brottom, jag star o stampar, sa har tydligen dessa kvinnor all tid i varlden. Klara med att diskutera mitt har borjar de istallet diskutera mitt pass, vilket konstigt pass. Var kommer hon ifran. Svensk. Hmm. Har vi haft svenskar har forut?
Skont att stressen ar omsesidig.
Val pa baten hade vi 3 timmars lugn. Montevideo. Solnedgang, Fint. At parilla, jakligt gott.
Sov ganska tidigt. Vaknade, strand. mums. Stark stark sol. Mycket sololja o lite tid i solen. Sov i skugga i park. Gick hem. Skulle laga mat. Men da visar det sig att var bokning bara har gatt igenom for en dag, inte tva. Vi har inget rum. Jaha… Bokar ett nytt rum efter mycket diskussion om priset.
Gar ut en runda. Somnar skont efter att ha snackat med ett trevligt engelskt par.
Igar, mandag, akte vi till Punta Del Este, lite utanfor egentligen. Det ar en kustby/stad som liknar en lyxigare variant av Ibiza. Helt galet. Lyxlyxlyx!
Passar oss backpackers bra ; )
Var pa stranden, en liten stund. Gick 6 km for att ta ut pengar for att sedan inse att vi inte har nagra pengar pa kortet. Tur att de tar emot dollar.
Idag ska vi vidare till Cabo Polonio. En by utan moderniteter sa som el. Kanns helt ratt att dra ifran denna lilla lyxstad som vi befinner oss i just nu.
Vi har det bra foresten. Valdigt bra! Drar ju till en stad utan el, sen drar vi till Brasil, till Iguasu falls, tillbaka till Argentina o sen upp igen.
Kul med alla kommentarer, sjukt rolig lasning!
Buenos Aires
Efter att Boris berattat om att han i stort satt ar allergisk mot att man byter typsnitt och anvander olika farger kommer bloggen i fortsattningen att eventuellt se lite mer enhetlig ut…
Madrid var bra, men kallt. Vi vandrade runt i staden hela mandagen, fick veta att de dagen innan haft 20 grader o sol, till skillnad fran dagen 7.
I god tid tog vi metron till flygplatsen, kommer fram, ska checka in och far veta att vart plan ar 1 h sent pga dimma. 1 h. I bytet av plan zurich till det som tar oss till Sao Paolo och sen vidare till BA har vi mindre an en timme. Vi kommer alltsa att missa vart plan. Jag far panik. Boris pratar lugnt med personalen, forklarar situationen och kvinnan i disken ringer tva samtal, skickar oss till en ny disk, och dar far vi tva nya biljetter. Avgang, 4 h senare, direkt BA : ) Wohooo!
Bade jag o Boris gjorde oss av med vinterklader pa flygplatsen, kandes helt underbart!
Framme igar vid 6.45. Till Hostelet pa Bolivar, checkade in, at frukost o ut pa stan. Vandrade runt i timmar, Botansika Tradgarden, Evitas grav
och sen antligen buss hem.
Trotta! Sova! Duscha!
Vi lagade mat hemma, pratade med en tjej som tipsade om ett torg nara, Plaza Dorrego, dar de varje kvall har tango o musik live, vi promenerade dit, lyssnade en stund,
gick hem o slocknade…
Idag, har vi hunnit promenera, men sa kom regnet, osregn,aska o blixt. Nu ar vi inne pa hostelet. Men funderar pa att dra till ett Emaus som ligger pa var gata, shoppa klader att kunna ga ut i, man ska tydligen va uppkladd, vi kanner oss lagom nerkladda sa en second hand butik kan nog vara helt ratt stalle att hitta schyssta ga-ut-klader.
Life is good!
The Final Countdown
Nu lämnar vi snart Sverige i en bil tillsammans med Hannas föräldrar…
Läget just nu i bild:
Nästa gång ni hör av oss, befinner vi oss någon helt annanstans. Så passa på att känna efter hur ett riktigt svenskt inlägg känns att läsa ; )
Hasta luego Suecia
1 day to go!
Boris sitter på tåget, jag är hemma i Lund, sista tiden med allt som känns hemma innan vi lämnar för allt som är nytt. Många frågor oss var vi ska, när vi ska vara var, hur vi ska resa... Ärligt svar: vi vet inte. Vi landar i Buenos Aires och därefter kan allt hända, bloggen kommer va enda sättet att från o med imorgon hänga med i våra liv.
Så vi går hårt in för att förmedla peppen...
Pappa däremot, peppar mig genom att fråga hur jag vill ha min begravning.
Vi peppar ju alla olika, men en aning yrkesskadad kanske?
Jag njuter extra av allt som jag tror jag kommer sakna, dricker några extra liter mjölk, äter keso till allt, svär extra när mina skor blir blöta o kalla, o kan inte låta bli att mysa lite till tanken på att vi redan om en vecka är långt borta från snö, slask o kyla. Mums : )
Gott folk, 1 dag kvar. PEPP!
2 days to go
Igår sa jag, Hanna, hejdå till Göteborg.
Boris har sin sista kväll ikväll i Götet på väldigt länge…
Imorgon är det lördag. I övermorgon är det söndag. Och då åker vi.
Vi går hårt in för peppen…
1.5 vecka to go
Du måste jobba, du måste jobba jobba jobba!!!
Så nu jobbar vi, jag med sista arbetet innan denna kurs slut, och Boris med sin Shopgun, as always. I Göteborg intet nytt, ja förutom att det snöar, slaskar och snöar ännu mer. It feels good att veta att vi snart lämnar vinter-Sverige för ett sommar-Argentina.
Vi vill sprida pepp.
Go!
Samma stad, två helt olika resor : )
Inte långt kvar…
Los Vagabundos 
