Meet the Ramos and the Estradas
I El Tunco bröt vi en bräda efter 10 min i vattnet. Vi hyrde en ny som var alldeles för liten för att surfa för en nybörjare, när vi skulle hyra en ny upptäckte vi att vi tappat våra pengar i vattnet, vi hittade dem igen i strandbrynet, ville hyra en ny bräda men fick inte det om vi inte kunde lämna id vilket vi inget hade att lämna då vi lämnat alla värdesaker hemma. Den dagen på stranden sög!
Vi lämnade El Tunco och tog en buss mot San Salvador där Boris faster bor. Vi blev hämtade i en minibuss, där bussen lämnade oss, av Boris kusiner Alex och Betty som körde oss hem till faster Araceli i Santa Tecla, ett område i utkanten av nya San Salvador.
Vi umgicks med familjen och åt god mat under fredagseftermiddagen innan vi åkte med hela familjen och åt efterrätt ute på en restaurang i centrum av Santa Tecla.
Väl framme hos Boris familj skickade dem Hanna till läkaren när de såg hennes sår på benet, hon blev vaccinerad, fick antibiotika och smärtstillande. Vaccinet var hon så illa tvungen att ta, men varken antibiotikan eller smärtstillande tog hon, det kändes lite väl överdrivet…
Det var väldigt roligt för oss båda att äntligen få lov att träffa Boris familj. Speciellt mycket betydde det för Boris att få det berättat för sig av släktingar om tiden då han bodde i El Salvador och tiden efter?? Vi båda fick en bättre bild av vad som hänt innan Boris med familj flyttade till Sverige och det var väldigt spännande att på nytt för Boris, och för första gången för Hanna, lära känna den stora släkten.
Jocotes i massor.
På lördagen åkte vi in till centrum av San Salvador, gick först helt vilse på den enorma marknad som utgör stadens centrum innan vi något så när började orientera oss. Sjukt varmt! Sjukt mycket folk och väldigt hestiga försäljare. Vi tog bussen hem och tog det lugnt hemma på kvällen. Vi frågade varför det inte fanns så mycket butiker i centrum och Boris kusin berättade att gatuförsäljarna gjorde det omöjligt för butiker att konkurrera då allt är mycket billigare på gatan finns det ingen möjlighet för butiker att vinna köpare. Detta skulle tydligen förändras nu och gatuförsäljningen ska begränsas, så vi hann precis se hur San Salvador ”såg ut” innan det att man nu inför restriktioner på den traditionella gatuförsäljningen.
Hannas favorit, platanos!
På kyrkogård i San Salvador. Hanna pekar på cashew-äpplen.
Hanna fick en kompis o mycket kärlek!
På söndagen tog vi bussen till Juayua, där har de varje vecka en stor matmarknad, vi åt grillat, drack horchata (en dålig sådan) åt chilate med nuegados de yuca, drack chaparro (typisk el savladoriansk sprit gjord av sockerrör och påminner om mezcal och tequila) och åt självklart minst varsin påse med skuren mango innan vi tog bussen till Sonsonate för att hälsa på Boris farbror. Boris pappa, Jorge, och familjen Ramos kommer från Juayua vilket gjorde besöket i staden lite extra roligt.
Under eftermiddagen i Sonsonate åt vi empanadas de platano, drack kaffe och dåsade i skuggan medan Boris familj berättade historier om familjen och uppdaterade oss om alla nykomna medlemmar och var alla familjemedlemmar nu är bosatta. Vi åt mango och fick se en fladdermus medan hundar och barn lekte i den stora trädgården.
Faster Carmen som var väldigt glad att få träffa oss!
På bussen på vägen tillbaka somnade vi nästan allihopa och väl framme i Santa Tecla gick vi ut med hela fasters familj och åt pupusas.
San Salvador beskrivs som en farlig stad, vi hade kanske tur, men vi märkte inte av någon osäkerhet alls. Boris familj beskrev deras område som säkert medan andra beskrivit det som osäkert. Individens erfarenhet spelar nog en avgörande roll i vilken tolkning man får berättad för sig som besökande.
På måndagen tog vi farväl av familjen efter ett sorgligt hejdå. Vi tog bussen från San Salvador till San Martín och bytte buss mot Oratorio de Concepcion där Boris morbror och kusin mötte upp oss. Vi lämnade våra saker i det hus som Boris mamma Maura har låtit bygga åt sig och gick sedan upp till morbror Fernandos hus ca 15 minuters uppförbacke därifrån.
Morbror Fernando välkomnar oss till byn Tacanagua, där familjen Estrada har sina rötter.
San Martin staden som Boris familj bodde innan de flydde till Sverige.
Vi svettades som djur! Stekhett, mitt på dagen, gassande sol och uppförsbacke. Vägen upp kantades av mango och cashew-träd som gav åtminstone lite skugga.
Väl uppe bjöds vi på lunch av Fernandos fru Gladys, innan vi började gå runt och hälsa på Boris mammas familj som alla bor grannar i byn.
Bild från när Boris familj återvände till El Salvador för första gången sen de hade flytt till Sverige. F.v Carlos, Boris, Mamá Tila & Tania
Dagarna på landet spenderades mest med att besöka familj på olika håll.
Vid varje besök bjöds vi på mat eller fika, berättelser om tiden som varit och om hur och var alla familjemedlemmar mår o befinner sig nu.
Morbror Fernando ständigt berättande om allt o alla i byn.
Moster Cruz med familj, några kusiner saknades dock.
Besök hos morbror Guellermos ranch.
Boris här tillsammans med morfars 2:a fru, alltså Mauras styvmamma. 95 år gammal, vandrade med oss en bit och berättade lite om morfar.
Besök hos Efrains aka ‘El Pollo’s familj. Edwin, Sean & Linnea farmor och faster hälsar så gott!
Boris kusiner, Reyna och Rafel, barn till morbror Salvador som gick bort för många herrans år.
Hos kusin Alvaro
Kusin baltazar o familj.
Kusin Alvaros fru utanför hennes pappas ranch.
Under vår vandring runt byn sprang vi på folk som kände Boris pappa, Jorge. Mannen i mitten hade till exempel jobbat ihop med Boris pappa, och han berättade han var trevlig, gillade att spela fotboll, lång.
Mamá Tilas (Boris mormor) & morbor Guillermos grav
Livet på landet är verkligen helt annorlunda än det i stan. Kycklingar och djur springandes runt överallt. Alla hus är helt öppna ut mot uteplatsen där man spenderar största delen av dagen. Mycket av det man äter finns i ens närhet. Man lagar mycket av maten och speciellt tortillas över öppen eld i ett närliggande hus på gården. Toaletten är vad vi i Sverige kallar ”ute-toa” och vatten hämtar man från brunnen.
Hanna här vid toppen på “El Cerro de Tacanagua” 1000 m.ö.h
Dags utflykt till Suchitoto, fåglarnas och blommornas stad.
Suchitoto är en historisk kolonial stad med kullerstensgator, koloniala hus, rika kulturella traditioner, och panoramautsikt över sjön Suchitlán.
Tillbaka i byn och fotbollslaget C.D Taca´s gamla “stadium”.
Här tillsammas med Boris mamma förre detta klasskamrater i grundskolan
Det finns givetvis en del baksidor som i alla länder och städer….
I denna by har de haft en del problem med gängkriminalitet och en den första kvällen tilläts vi inte att gå hem (den 15 minuters promenaden ner för berget) pga rån-risk och vi fick således sova över hos morbrodern. De andra kvällarna kördes vi ner i Boris kusins bil. Vi tyckte att det kändes lite väl överbeskyddande men o andra sidan berättade familjen åtskilliga historier om både rån och mord i området vilket fick oss att inse i vilken otrygg situation som Boris familj faktiskt befinner sig i.
Gängkriminaliteten har tidigare varit ett överhängande hot i byn men nu på senaste har det lugnat ner sig. Ofta tar gängen olika avgifter, exempelvis av bussar för att låta dem köra genom deras områden, nu har gängen gått över till den lite mer lukrativa droghandeln. Detta märktes inte av i byn och de rån som på senare tid varit har begåtts av ungdomar från närliggande byar. Boris familj ville helt enkelt ta det säkra för det osäkra, vilket vi självklart respekterar.
Varje dag fick vi prova på någonting nytt typiskt från El Salvador, nyrostade cashew nötter var ett exempel. Det växer cashew träd i stort sett hela byn. Olika slags mango, det växer minst 3 olika sorter och finns nästan i allas trädgårdar.
Vad sägs om kokosvatten?
Hanna in paradise!
Som liten satt Boris här åt mango tills han fick nog. Nu var det Hannitas tur :)
Grön nance, är syrlig till smaken.
Gul nance som är den söta varianten
Tia Gladys ständigt stående i köket.
Vi passade på att fotogrfera gamla bilder på släktingar. Här med kusinerna Reyna, Rafael, mormor och hennes syster, läs från vänster.
På fredagsmorgonen tog vi ytterligare ett sorgligt farväl av hela familjen och blev skjutsade bak på Boris kusins pick-up till gränsen mot Honduras.
Vi gick över gränsen och tog sedan en taxi, bytte till buss, som tog oss till San Pedro Sula. Det skulle ha tagit 3 h men tog 6. Framme sent, tog vi en taxi till närmsta och billigaste hospedaje. Risigt men ok. Vi gick till grannhuset och åt en sen middag innan vi däckade. Somna kunde vi dock inte. Stekhett i rummet och med en fläkt som lät mer än bilarna utanför. Till slut måste vi somnat för klockan väckte oss och vi tog en dusch innan vi åt frukost och tog bussen till La Ceiba.
Därifrån tog vi båt (skitdyr!) till Utila, en av Islas Bahias (Bay Islands), ett av dykparadisen på vår planet. Boris har ont i ett öra sen vi surfade och han fick vatten i det så något dykande blir det tyvärr inte för hans del men Hanna ska dyka dyka dyka!
Vi träffade en svensk på båten som fixade schysst boende åt oss och idag har vi bara softat på stranden. Svensken berättade också att San Pedro Sula tydligen är en av de farligaste städerna i Centralamerika, där flest mord begås dagligen i tal om 20-25. Detta grundas i drogproblem och hög gängkriminalitet. Skönt att veta det först efter att ha lämnat staden…
Här attackeras vi av sandflugor. Våra kroppar är helt täckta av röda ringar av deras bett. Bortsett från det o värmen, en riktigt soft ö. Karibiska vibbar och en engelska som påminner om jamaikansk engelska.
Det koloniala arvet är minst sagt påtadligt på denna ö o vi snackade med en kille som beskrev den exploatering som dykningen innebär för ön. Mycket liten del av profiten av dykningen går till lokalbefolkningen då alla dykskolor utom 2 är ägda av icke-lokalbor. Man bor gratis på dykskolan när man dyker och äter ofta på deras restauranger vilket gör att de lokala hostelsen och restaurangerna får liten del av de pengar som spenderas.
Vi stannar nog här i några dagar innan vi beger oss mot Honduras huvudstad på vägen ner mot Nicaragua.
Här är vi nu, med havet som vår bästa vän!
Los Vagabundos 