Aventuras en Amazonas
Vi kom till Leticia från ett kallt Bogota tidigt på fredagseftermiddagen och slogs av en fysisk vägg av hetta o fuktighet. Amazonas!
På den korta stund som det tog att gå från flygplanet och in på flygplatsen hann svetten börja rinna och ryggsäcken gjorde att t-shirten klistrades mot kroppen. Väl inne på flygplatsen igen tvingades vi hosta upp 18 000 colombianska pesos (ca 70 kr) som turist-skatt. Det är ganska vanligt att man i gränsen till en annat land tvingas betala en skatt, men inom landet har vi inte tvingats betala förut.
Vi hämtade våra väskor och blev direkt uppraggade av en kille som körde oss på sin motorcykel till Tabatinga, den stad på den brasilianska sidan som gränsar till colombianska Leticia. Väl där kom vi på att vi glömt att få en exit-stämpel i våra pass och var tvungna att åka tillbaka till den colombianska flygplatsen, få exit-stämpel, åka till migrationsmyndigheten på brasilianska sidan och få entry-stämpel. Då internet är en bristvara i amazonasregionen var vi dessutom tvungna att åka till ett internetcafé för att föra över pengar innan vid kunde åka till en uttagsautomat och ta ut pengar inför vår amazonas-vistelse.
Här blir alla små praktiska saker ibland till stora avancerade projekt, bara att hitta en uttagsautomat kan vara en utmaning.
Tabatinga.
Vi bokade en 4-dagars djungel-tur till nästa dag och gick ut o åt innan vi somnade tidigt.
Vi hade ställt alarm för att vakna till kl 5 då guiden skulle komma och hämta upp oss inför djungelresan. Istället vaknade vi av ösregn som djupet av alarmet dränktes i. Vi packade ihop våra saker, packade in ryggsäckarna i sopsäckar och lämnade dem på hostelet innan vi drog varsin sopsäck över huvudet och gav oss ut i regnet. Med oss hade vi bara en plastkasse med varsitt ombyte och myggmedel.
Vi åt en snabb frukost och åkte sen ut i en liten båt tillsammans med Don Julio och en ung kille, Stanley, som ansvarade för motorbåten. Första stoppet blev på den colombianska sidan där vi fick se stora vattenväxter med blad och blommor som påminner om näckrosor stora nog att bära ett spädbarn. Vi fick också hälsa på två “scarlet macaw” innan vi återigen satte oss i båten.
Nästa stopp var på den peruanska sidan, där fick vi träffa lokala familjer som lyckats tämja vilda djur-ungar från djungeln. Jaguarbäbis, papegoja, sköldpaddor, kajmanbäbis, sengångarungar var några av de djur som vi fick träffa.
Lilla Katt försöker bita Boris i halsen. Gos!
Boris har fobi för ormar men vågade sig ändå på en kram, Hanna vek sig av skratt!
O gosade själv med ormen en stund
Supermysiga sengångarungar som såg helnöjda ut mest hela tiden.
Lilla Apa gömde sig.
Vi åkte sen vidare och lämnade vår saker för natten och åt lunch hos en familj på den peruanska sidan. Vi vilade oss i varsin hängmatta och försökte med allt större frustration stoppa alla de tusentals myggor som trots långa byxor och tröjor lyckades bita oss över hela kroppen. Värst var nog fötter och händer som inte slutade klia.
Lunchen som serverades bestod av god fiskgryta och ris, vatten ur plastpåse och en banan till efterrätt. Mums!
Efter lunchen satte vi oss i en liten kanot och paddlade in i träsk-djungeln, kollade på sengångare som satt uppe i träden och lät myggorna bita oss lite till.
Sengångare i trädet ovanför Hanna, Hanna = nöjd!
Vi betraktade en fin solnedgång och gömde oss i våra hängmattor och myggnät undan alla myggor som blev än fler och ännu intensivare under kvällstimmarna.
När det blivit mörkt och vi än en gång ätit oss mätta på ris och friterad fisk gick vi med Julio i lånade gummistövlar ut i gyttjan i sökandet efter tarantellor. Gyttjan var djup och svår att ta sig igenom, vid ett tillfälle ramlade Julio med stöveln och foten fast i gyttjan, dock utan att smutsa ner sig allt för mycket. Till sist hittade vi en spindel, vi fotade den, och kunde äntligen få lov att fly in i vår hängmatta med myggnät och somna efter en lång dag i djungeln.
Maffiga solnedgångar.
Tarantella!
Nästa morgon vaknade vi och åt frukost, ägg, ris, vitt bröd och banan. Vi packade ihop våra grejer och begav oss än djupare in i djungeln. Vi åkte båt längs en stor flod men var då och då tvungna att välja alternativa mindre vattenvägar då den stora floden blockerades av växter. I djungeln längs vägen såg vi en liten myrslok uppflugen i ett träd, fler sengångare och scarlet macaw och även en flygande tukan.
Frukost i huset vi sov i.
Efter 3 timmars båtfärd kom vi fram till ett samhälle där vi “slog läger” hos en familj för de kommande 2 nätterna och åt lunch, en fiskgryta med ris.
Barn i kanot paddlade runt överallt.
Efter lunch fick vi äntligen svalka oss i vattnet. Fiskar i tusentals simmade runt i vattnet och det kändes lite läskigt att bada i vatten som vi senare under vistelsen få skulle leta krokodiler och pirayor i. Samtidigt var det jätteskönt att få tvätta av sig all smuts och för en stund känna sig avsvalkad i det annars så hetta o fuktiga klimatet.
Denna apa bodde med familjen vi sov hos de två sista nätterna.
Vi tog en till paddeltur i en mindre kanot runt en liten lagun nära familjens hus. Runt 16-tiden åkte vi ut i den “stora” båten för att försöka se de rosa delfiner som simmar runt i Amazonas. Himmelen täcktes av en enorm färgklar regnbåge. Först såg vi ganska många delfiner (tveksamt om de var rosa) innan de försvann helt för en stund för att i nästa dyka upp igen lite här o var i vattnet, tydligt rosa. Som avslut såg vi en underbar solnedgång innan vi åkte tillbaka och åt scrambled eggs och ris till kvällsmat.
Vi lät det mörkna lite till innan vi återigen satte oss i båten. Ny utflykt. Denna gång letade vi inte efter delfiner utan kajmaner med hjälp av Enrique, pappan från den familj som vi sov hos. Vi åkte en bra bit, lyste med ficklampor för att med hjälp av reflektionen i kajmanernas ögon se var de befann sig. Två gånger försökte Enrique få tag på en kajman men misslyckades. Vi åkte vidare, och till sist efter flera försök fick han tag på en liten kajmanbäbis. Det är av stor vikt att man verkligen försöker avgöra kajmanens storlek på de ögon som sticker upp ur vattnet då man letar efter ofarliga ungar. Tar man fel på storleken kan man i värsta fall provocera en kajman så stor som 10 meter som är kapabel till att välta hela båten och skada en dödligt.
Vi hade tur. En liten svart kajmanbäbis satt och tittade på oss från Enriques knä. Vi fick lov att hålla i den och Enrique berättade att den svarta kajmanen inte har någon tunga och kan bli så lång som 10 meter. Deras enda egentligen hot i sin hemmiljö (förutom människan) är anakondan som oftast vinner. Vi släppte ner honom i vattnet igen, förvånad tittade han sig runtomkring innan han dök och simmade iväg. Lille gos.
Trötta gick vi o la oss i varsin hängmatta o sov gott hela natten.
Innan frukosten nästa morgon tog vi ett morgondopp, skönt! Efter frukosten visade Enrique oss sina djur hemma, döda och levande.
Kajman-skalle av något större storlek än gårdagens bäbis…
..som försökte äta upp Boris!
Trots av skalbaggen var död kändes den levande, inte kul.
Levande orm.
Död orm.
Sen satte vi oss i båten och åkte mot tierra alta, den delen av Amazonas som alltid är torr, även under vintern då vatten annars täcker hela området. Där fick vi gå i land och se och smaka på alla möjliga frukter.
Ständig kamp mot myggen.
Boris luktar på citrongräs.
Ugn som man torkar yuca i.
Gul yuca, som innehåller vätska som är giftig för människan, torkas och görs till en slags hårt ströbröd kallat farinha som används till utfyllnad till mat, det mättar bra, är lätt att bära o håller länge.
När vi åkte hem kom regnet och vi kröp in under presenningen på båten. Vi åt lunch, god linsgryta, fiskgryta och ris med majs. Lunchen verkar vara huvudmålet här med flera tillbehör medan kvällsmaten är av mer enkel karaktär.
På eftermiddagen åkte vi ut i båten och in i djungelnträsket med en död fisk som bete och varsitt fiskespö. Vi fiskade pirayor o en del andra småfiskar som vi fick kasta i igen. Hanna tröttade ganska snabbt och gillade inte riktigt tanken på att dra upp fiskar med en krok genom kinden. Boris hade fiske-otur, oftast kom fisken och åt betet men fastnade inte på kroken, tidvis rörde fiskarna inte ens Boris krok, trots att den var fulladdad med bete. Det var otroligt varmt och fuktigt och plötsligt började det blåsa upp ordentligt, guiden menade på att det var farligt att vara inne i träsket med tanke på fallande grenar så vi avbröt fisket och åkte hem medan regnet började falla.
Lilla Piraya.
Till kvällsmat åt vi egenfiskad piraya och ris. Vi tittade på portugisisk film och drack kaffe innan vi somnade sista natten hemma hos Enrique.
På tisdagsmorgonen tog vi en tur själva i kanoten och njöt av tystnaden och det friska luften. Väl tillbaka tog vi ett sista dopp och vinkade sedan hejdå till Enrique med familj.
Boris körde en tarzan o paddlade utan tröja, skönt!
Sen bomben.
På hemvägen märkte vi tydligt av att vattennivån förändrats. Amazonas går mot sommar nu vilket betyder att vattnet drar sig undan och de får fast mark under några månader. Där vi på vägen ut till djungeln lätt kunnat åka med båten var vi nu tvungna att ta andra vägar. Julio gick lös med sin machete på alla träd som ramlat ner under gårdagens skyfall och myror ramlade ner från grenarna och gick till attack i båten. Vi offrade dem till floden och åkte vidare, Julio med macheten i högsta hugg, vi lite mer avslappnade ett snäpp längre bak i båten.
På vägen mot Tabatinga stannade vi och åt lunch, sa hejdå till Julio som mötte upp en ny grupp och fortsatte djungelresandet och åkte till sist hem.
Väl framme i Tabatinga skjölde vi våra minst sagt smutsiga kläder och hängde dem för att torka innan vi kastade oss in i duschen. SKÖNT!
Det började ösregna, och kläderna som vi hängt för att torka blev aldrig torra.
Vi vilade upp oss och köpte varsin hängmatta inför morgondagens båtresa till Manaus.
Senare på kvällen blev vi upphämtade med motorcykel-taxi och fördes till utkanten av staden där vi stämt möte med en shaman för att delta i en spirituell och renande ceremoni.
Dagen därpå vaknade vi, fortfarande inspirerade och berörda av gårdagens spirituella upplevelse. Vi packade, igen, och tog oss på varsin motorcykel-taxi till båtterminalen.
Där la vi upp våra väskor på rad tillsammans med hundratals andra passagerares bagage. Sedan började en lååång väntan. Först kollade knarkhundar igenom alla väskor grundligt. Sen gick vi in i ett rum och la upp allt vårt bagage på ett bord där de öppnade väskor och kollade igenom sakerna än en gång.
De gör hunden redo för knark-kontroll. Amazonas är en av de mest använda vägarna för smuggling av narkotika.
Väskorna på rad.
Vi fick varsitt armband som officiellt utnämnde oss till Manaus-båtfarare.
Mannen som kollade Hannas väska bara skrattade och skakade på huvudet åt ryggsäcken, för lat för att börja packa upp den uppifrån och ner.
Efter kontrollen kroppsvisiterades vi, grundligt, pass och biljett kontrollerades två gånger innan vi äntligen, efter flera timmars militant kontroll med deltagande av 3 olika polisstyrkor (nationella, militanta, marinpolis) fick gå på båten.
4 dagars båtresa framför oss…
Båten.
Hejdå Tabatinga!
Colombia – de Medellin y Bogota a Leticia
Vi spenderade totalt 5 dagar i Medellin.
Fredagen då vi kom gick vi bara ut o åt innan vi däckade i sängs efter den långa båtresan från Panama till Colombia.
Vi bokade det billigaste rummet som låg över baren, delade det med 16 andra personer som förfestade en del på rummet innan de försvann ut o kom inte tillbaka förrän tidigt nästa morgon. Att sova blev lite av en stående utmaning under Medellinvistelsen, men vi klarade oss ganska ok under omständigheterna.
Vi vaknade, något mer utvilade, och tog metro in till centrum, åt en god frukost på ett schysst fik och tog lite foton på Botero statyerna som finns i centrala Medellin. En ganska fin stad men samtidigt en jätteful stad på samma gång. Mycket hemlöshet, stora rika områden och ännu större fattiga.
Vi tog en vända på stan innan vi åkte hem, handlade på vägen och lagade mat för första gången sen vi kom till Centralamerika. Vi försökte sova en stund på kvällen men misslyckades, blev istället frestade att hänga med ett gäng från vårt hostel till Hooters och kolla hockey. De förfestade som vanligt på hostel-rummet och försökte hetsa oss till att dricka colombiansk aguardiente då de menade på att vi som svenskar är vana vid starksprit, vi både avböjde men gick med på att hänga med ut. Vi kom lite senare och matchen hade redan slutat, vi drack tills stället stängde och tog en taxi till festområdet i Medellin.
Under kvällen åkte vi till flertalet olika klubbar, det ösregnade o var kallt, klubbarna var helt okej men inget speciellt förrän vi vid 3-tiden hittade till Wild, en klubb som spelade techno, DJ FIST gick på och vi stannade tills klubben stängde.
Att gå ut i Colombia som tjej kräver tid. Tjejerna är väldigt sminkade och otroligt välklädda, från skor upp till hår. Tyvärr råder även här ett osunt kroppsideal som till skillnad från size-0 går ut på att skapa, framhäva och visa så mycket kurvor som möjligt. Detta hade ju i sig inte varit skadligt om man inte också förväntas ha en smal midja. Att operera bröst och rumpa är snarare regel än undantag och fettsugning är inte heller någon big deal. Allt handlar om utseende och pengar på klubbscenen och märks att alla anstränger sig för att visa att de har pengar.
Klubbandet i sig är också dyrt, det lönar sig alltid att köpa helrör, vilket inte heller är särskilt billigt men iallafall billigare än att köpa drinkar eller enskilda öl. Därför blev det inte så mycket mer festande för vår del, vi nöjde oss med en bra utekväll nu när vi närmar oss slutet på resan och vår budget börjar tänjas…
Söndagen spenderades vid poolen, gick en promenad och lagade ny god mat innan vi somnade till en film.
Under Colombia-vistelsen tänkte vi att kaffe-upplevelse skulle bli något alldeles utöver det vanliga, Colombianskt kaffe! Men, det vanliga blaskiga kaffet som följt oss genom hela Latinamerika serverades oss även här. Trist o sorgligt att det riktiga kaffet går till export o att lokalbefolkningen tvingas stå ut med blask…
Måndagen var fars dag i Colombia, den firas mycket och allt var stängt. Vi åkte ändå in till stan o gick en runda. Massa skumma typer och poliser överallt som stannade folk på måfå och visiterade in i minsta detalj. Medellin är känt för att på sina håll vara en osäker stad, men med sunt förnuft klarar du dig minst lika bra där som i Göteborg.
Tisdagen packade vi innan vi åkte på en Pablo Escobar-tur. Vi åkte till det hus han bodde i som sen blev utsatt för ett sprängattentat (endast vakten dog), sen åkte vi till kyrkogården och kollade på hans grav. Vi besökte det hus där han blev mördad/tog självmord. Familjen hävdar att han sköt sig själv, polisen säger att de dödade honom. Ord mot ord.
Slutliten besökte vi Pablo Escobars bror, Roberto Escobar, som stod Pablo mycket nära. Han berättade om deras liv, vi fick ställa frågor och ta foton.
Det kändes minst sagt märkligt att sitta och lyssna på en person som vållat så mycket död och lidande. Roberto påstod att Pablo själv inte använda varken droger eller alkohol och såg kokainet endast som ett sätt att tjäna pengar. Bröderna hjälpte många fattiga, byggde hus och skolor och annat som saknades den fattiga delen av Medellin. Samtidigt var det kokain som de sålde orsak till grymt mycket lidande och död och en av anledningarna till det straka hat som finns mot familjen Escobar än idag.
Det hus som Pablo Escobar med familj bodde i.
Vid Pablo Escobars grav
Det hus där han blev mördad/tog självmord.
Boris o Roberto framför en bild på Pablo, Boris i samma mössa som Pablo på bilden.
Efter turen tog vi en buss mot Bogota. Vi har nog aldrig frusit så mycket under en bussresa. Fruktansvärt kallt! Väl framme i Bogota fortsatte vi att frysa. Tydligen är vädret i Bogota alltid som en blandning av den svenska våren och hösten. Regn, kyla, sol och värme då och då men mest halvkyligt väder. Vi tog på oss alla våra kläder men frös ändå.
I två dagar gick vi på Boteromuseet, guldmuseet, marknader och på promenader i stan innan vi åkte vidare mot Amazonas med flyg Bogota-Leticia.
Leticia är en gränsstad i den del av Colombia som tillhör Amazonas. Vi kommer därifrån åka till Tabatinga, den brasilianska gränsstaden och sen ta en båt längs Amazonas-floden upp till Manaus i Brasilien. Det kommer bli awesome!
Hostelet hade lilla katt, Hanna tror nu att hon är allergisk för under hela vistelsen låg katten nära nära o det kliade i ögonen o rann i näsan..inte kul.
Juice som pressas färskt av apelsin o mandarin. Mumma!
Puss Lilla-Katt.
På Botero-museet, samma katt som finns i Barcelona i en betydligt större modell.
Boris föredrog de nakna Botero-modellerna ; )
Och så sa han att detta var en bild på Hanna, fast Hanna höll inte med utan knep Boris…
Detta eviga packande som aldrig verkar få något ordentligt slut…
Indians of the Caribbean
Senast var vi alltså på väg från Leon, en vacker lugn stad i Nicaragua, mot Panama City. Vi åkte buss i två dagar, bytte i San Jose, Costa Rica. Hann bara ta en snabb vända runt stationen innan vi gick på bussen mot Panama City.
Kl 5 väcktes vi alla i bussen, ut och genomföra passkontroll vid gränsen. Det enda problemet var att passkontrollen inte öppnade förrän kl 8. Trots det kördes vi alla ut ur bussen och tvingades vänta i kö utanför passkontrollen i 3 timmar när det enda vi ville var att fortsätta sova tryggt o lugnt i bussen.
Efter passkontrollen anlände vi till Panama, nya köer och mer väntan. Bagagekontrollen var lika ironisk som förra gången, de kände inte ens på väskorna utan tittade lite på dem och släppte sen förbi oss alla.
Vi hann inom en supermarket som konstigt nog låg utanför passkontrollen och köpte frukost, digestivekex och yoghurt! Gott! Frukosten som man får på bussen består av kakor och vit fornfranska (luft) med ketchup och skinka på så vi var riktigt nöjda där vi satt med vår lyxiga frukost.
Vi fortsatte resan i ytterligare några timmar och anlände vid 16-tiden till Albrook terminalen där ett stort köpcenter ligger anslutande. Vi surfade oss till hostelinfo o tog taxi till ett hostel.
Checkade in, o gick ut o käkade med ett gäng från hostelet, god libanesisk mat, innan vi drog ut o dansade på en klubb i närheten.
Lördagen spenderades på ett köpcenter där Hanna köpte nya shorts (för att kunna ha något på sig när de smutsiga använda tvättas). Vi köpte mat på en supermarket som hade allt o lite till. Vi hittade knäckebröd o kunde inte motstå att köpa med oss några som färdmat under vår kommande resa mot Colombia.
Vi hittade ABBA-produkter o kände oss som hemma
Under eftermiddagen kom ett gäng vänner till ägaren av hostelets och kollade Champions League finalen, Barcelona-Manchester där Barca gjorde mer än bra ifrån sig. En enda kille (från Manchester) höll på förlorarlaget… Det blev en lyckad fest med grillat, allt från tonfisk med platanos till chorizos.
Vi var trötta sen föregående utekväll så vi drog oss tillbaka upp till vår säng, köpte med oss en glass o gosade ner oss innan vi somnade ifrån festen. När vi vaknade hade alla gått, vi som tänkt följa med dem ut hade sovit bort vår chans.
Söndagen åkte vi först till kanalen och kollade innan vi tog en buss till Colon. Vi kom till sist fram till att vi inte hade råd eller tid att segla, att flyga blev för dyrt och att vi således bara hade ett alternativ kvar: att åka med småbåtar längs kusten.
Slussen innan den fylls med vatten
Slussen fylld med vatten, båten redo att åka vidare
I Colon bytte vi buss och åkte mot Miramar. Väl framme frågade vi runt efter båtar mot Puerto Osbaldia (den plats där man får exit-stämpel i sitt pass inför inträde till Colombia). Det skulle inte gå någon förrän tisdag morgon. Typiskt. Dock kom vi på att vi glömt att ta ut pengar, så oavsett var vi tvungna att åka tillbaka mot en uttagsautomat så det blev ganska bra ändå.
Framme i Miramar
Måndagen tog vi en buss tidigt, 6, åt en knäckemacka med banan innan vi gick på, och åkte 2.5 timmar till närmsta automat. Väl framme, berättar vakten för oss att automaten är sönder.
Typiskt.
Som tur är låg en bank nära och vi kunde efter många om och men ta ut pengar där.
Vi handlade, och tog sedan bussen tillbaka mot Miramar.
Väl framme hann vi ligga en halvtimme på stranden innan regnet kom och tvingade in oss i vårt lilla och stekheta rum. Vi sov, läste, sov o lite till innan vi gick och åt middag hos en tjurig gubbe i byn.
Tisdag morgon gick vi upp tidigt då killen vi pratat med angående båtresan sa att de skulle lämna hamnen kanske så tidigt som 6.
5.30 befann vi oss därför i hamnen, väntandes. Åt varsin knäckemacka, drack lite vatten, och väntade.
Och väntade.
Efter en timme säger killen som lovat oss att få lov att åka med att det nog inte längre finns plats. Paniken börjar då växa, vi har nu väntat i 2 dagar för denna båt och nu finns det inte plats. När nästa båt går var det ingen som visste…
Till slut, kl 9, 3.5 h senare, sitter vi intryckta i styrhytten , på ett överlastat skepp, på väg mot en av öarna i San Blas.
Tidig morgon i väntan på båten
Turen till Colombia görs i etapper och man får ta båt efter båt och byta på flertalet platser för att komma hela vägen till Colombia.
Lastbåten, en ganska liten båt, kämpade hårt mot havet o de stora vågorna. Besättningen spyr ut över relingen och vi båda ligger däckade i styrhytten av varsin åksjuketablett.
Längs vägen tappar besättningen två stora vattenbehållare som var knutna fast bak på båten. Locket på behållarna gick av och de började fyllas med vatten. Med en jättesmäll gick de linor som höll fast behållarna av och ”vi” (inte vi utan besättningen) kämpade i en timme med att försöka rädda dem innan de tvingades ge upp. Båten var så pass tungt lastad att det var med liten marginal som den faktiskt lyckades parera de jättevågor som slog mot sidorna. En helvetesfärd med regn och rusk!
Här ligger vi ihopklämda i styrhytten
Vi kom fram, inte till den ö som de lovat oss att ta oss, utan till en mycket närmre där vi gick av och pausade, åkte sen till en grannö och fick veta att vi inte fick åka med längre än såhär.
Vi träffade en trevlig kille som lät oss bo i sitt hus gratis över natten. Kvällen spenderade vi med ett gäng argentinare och män från ön, drack öl, spelande gitarr, trummor o bara snackade.
Ö i sikte
Husen på en av öarna i San Blas
När vi till slut stupade i säng, ställde vi klockan på 6 för att nästa morgon ta båt in mot Carti, på fastlandet. Vi dealade till oss en schysst pris och kom på ytterligare en båt som lovade att ta oss en bra bit på vägen mot Puerto Osbaldia, en kille lovade att fixa en nya båt väl framme på slutdestinationen Caledonia.
Det tog oss hela dagen att komma dit. Det ösregnade flera gången under turen och vi tvingades gömma oss under presenningar. Vi + en galen tysk och en trevlig fransman anlände trötta, blöta o hungriga till Caledonia. Väl där visade sig att det inte fanns någon båt till Puerto Osbaldia. Vi var alltså fast på ytterligare en ö.
Vi frågade runt efter boende och en präst lät oss sova i hans hängmattor, bjöd på ris, bröd och linser och berättade om deras samhälle. Han var mäkta stolt över att de under året fått elektricitet! Solpaneler stod längs stigarna mellan husen och de hade nu en säker tillgång till el.
Boris försöker få i gång en föråldrad laptop med mindre lyckat resultat
Här visar de stolt en havssköldpadda som de håller fången
Standard toalett på öarna i San Blas
Boris lärde barnen på ön att göra upp o nervända glasögon med händerna, inte helt lätt men väldigt roligt. Fransmannen jonglerade och spelade gitarr och till slut fick vi lugn o ro att somna i varsin hängmatta.
Här sov vi på rad i varsin hängmatta
Lilla-Katt
Lilla-Gris
Nästa morgon kom vi på en båt mot Puerto Osbaldia. Först åkte vi till en grannö för att tanka, sen för att hämta kräftor, sen för att hämta fisk o ytterligare en passagerare, och sen slutligen var vi alltså på väg. Längs vägen åkte vi inom flertalet mindre indianbyar längs Panamas kust för att hämta kokosnötter eller sälja kläder och annat som båtägaren hade med sig.
Till slut, efter en till synes oändlig tid på resande fot, anlände vi till Puerto Osbaldia, vi fick vår stämpel och kunde äntligen åka över till Colombianska vatten och anlände sent på torsdagen till Capurgana, den stad i Colombia där man får sin passtämpel. Vi spenderade natten i där, strömmen gick flera gånger och när vi vaknade på fredagsmorgonen för att packa tvingades vi lysa med mobil och kamera då strömmen än en gång hade gått.
Den enda organiserade båtbiljettsförsäljningen hittade vi i Capurgana
Vi tog en sista båt mot Turbo, den första stad på Colombianska sidan dit det går vägar. Där bytte vi till en efterlängtad bussresa. På knappt existerande vägar (det är regnperiod i Colombia nu och precis som i Peru spolar vägarna bitvis bort av fallande stenar och lera) och kom fram till Medellin vid 22-tiden.
I lördags vandrade vi runt i centrum, klippte oss, och lagade mat för första gången sen vi kom till Centralamerika. Underbart! Det regnar o åskar ute och vi ligger nu o kollar på film! Mys!
Ikväll ska vi ut o testa Medellins klubbar, känns som en evighet sen vi var ute på en riktigt stor klubb.
Här stannar vi i några dagar innan vi tar oss mot Bogota och sen vet vi inte var vi tar vägen…
Los Vagabundos 