Vi kom till Leticia från ett kallt Bogota tidigt på fredagseftermiddagen och slogs av en fysisk vägg av hetta o fuktighet. Amazonas!
På den korta stund som det tog att gå från flygplanet och in på flygplatsen hann svetten börja rinna och ryggsäcken gjorde att t-shirten klistrades mot kroppen. Väl inne på flygplatsen igen tvingades vi hosta upp 18 000 colombianska pesos (ca 70 kr) som turist-skatt. Det är ganska vanligt att man i gränsen till en annat land tvingas betala en skatt, men inom landet har vi inte tvingats betala förut.
Vi hämtade våra väskor och blev direkt uppraggade av en kille som körde oss på sin motorcykel till Tabatinga, den stad på den brasilianska sidan som gränsar till colombianska Leticia. Väl där kom vi på att vi glömt att få en exit-stämpel i våra pass och var tvungna att åka tillbaka till den colombianska flygplatsen, få exit-stämpel, åka till migrationsmyndigheten på brasilianska sidan och få entry-stämpel. Då internet är en bristvara i amazonasregionen var vi dessutom tvungna att åka till ett internetcafé för att föra över pengar innan vid kunde åka till en uttagsautomat och ta ut pengar inför vår amazonas-vistelse.
Här blir alla små praktiska saker ibland till stora avancerade projekt, bara att hitta en uttagsautomat kan vara en utmaning.
Tabatinga.
Vi bokade en 4-dagars djungel-tur till nästa dag och gick ut o åt innan vi somnade tidigt.
Vi hade ställt alarm för att vakna till kl 5 då guiden skulle komma och hämta upp oss inför djungelresan. Istället vaknade vi av ösregn som djupet av alarmet dränktes i. Vi packade ihop våra saker, packade in ryggsäckarna i sopsäckar och lämnade dem på hostelet innan vi drog varsin sopsäck över huvudet och gav oss ut i regnet. Med oss hade vi bara en plastkasse med varsitt ombyte och myggmedel.
Vi åt en snabb frukost och åkte sen ut i en liten båt tillsammans med Don Julio och en ung kille, Stanley, som ansvarade för motorbåten. Första stoppet blev på den colombianska sidan där vi fick se stora vattenväxter med blad och blommor som påminner om näckrosor stora nog att bära ett spädbarn. Vi fick också hälsa på två “scarlet macaw” innan vi återigen satte oss i båten.
Nästa stopp var på den peruanska sidan, där fick vi träffa lokala familjer som lyckats tämja vilda djur-ungar från djungeln. Jaguarbäbis, papegoja, sköldpaddor, kajmanbäbis, sengångarungar var några av de djur som vi fick träffa.
Lilla Katt försöker bita Boris i halsen. Gos!
Boris har fobi för ormar men vågade sig ändå på en kram, Hanna vek sig av skratt!
O gosade själv med ormen en stund
Supermysiga sengångarungar som såg helnöjda ut mest hela tiden.
Lilla Apa gömde sig.
Vi åkte sen vidare och lämnade vår saker för natten och åt lunch hos en familj på den peruanska sidan. Vi vilade oss i varsin hängmatta och försökte med allt större frustration stoppa alla de tusentals myggor som trots långa byxor och tröjor lyckades bita oss över hela kroppen. Värst var nog fötter och händer som inte slutade klia.
Lunchen som serverades bestod av god fiskgryta och ris, vatten ur plastpåse och en banan till efterrätt. Mums!
Efter lunchen satte vi oss i en liten kanot och paddlade in i träsk-djungeln, kollade på sengångare som satt uppe i träden och lät myggorna bita oss lite till.
Sengångare i trädet ovanför Hanna, Hanna = nöjd!
Vi betraktade en fin solnedgång och gömde oss i våra hängmattor och myggnät undan alla myggor som blev än fler och ännu intensivare under kvällstimmarna.
När det blivit mörkt och vi än en gång ätit oss mätta på ris och friterad fisk gick vi med Julio i lånade gummistövlar ut i gyttjan i sökandet efter tarantellor. Gyttjan var djup och svår att ta sig igenom, vid ett tillfälle ramlade Julio med stöveln och foten fast i gyttjan, dock utan att smutsa ner sig allt för mycket. Till sist hittade vi en spindel, vi fotade den, och kunde äntligen få lov att fly in i vår hängmatta med myggnät och somna efter en lång dag i djungeln.
Maffiga solnedgångar.
Tarantella!
Nästa morgon vaknade vi och åt frukost, ägg, ris, vitt bröd och banan. Vi packade ihop våra grejer och begav oss än djupare in i djungeln. Vi åkte båt längs en stor flod men var då och då tvungna att välja alternativa mindre vattenvägar då den stora floden blockerades av växter. I djungeln längs vägen såg vi en liten myrslok uppflugen i ett träd, fler sengångare och scarlet macaw och även en flygande tukan.
Frukost i huset vi sov i.
Efter 3 timmars båtfärd kom vi fram till ett samhälle där vi “slog läger” hos en familj för de kommande 2 nätterna och åt lunch, en fiskgryta med ris.
Barn i kanot paddlade runt överallt.
Efter lunch fick vi äntligen svalka oss i vattnet. Fiskar i tusentals simmade runt i vattnet och det kändes lite läskigt att bada i vatten som vi senare under vistelsen få skulle leta krokodiler och pirayor i. Samtidigt var det jätteskönt att få tvätta av sig all smuts och för en stund känna sig avsvalkad i det annars så hetta o fuktiga klimatet.
Denna apa bodde med familjen vi sov hos de två sista nätterna.
Vi tog en till paddeltur i en mindre kanot runt en liten lagun nära familjens hus. Runt 16-tiden åkte vi ut i den “stora” båten för att försöka se de rosa delfiner som simmar runt i Amazonas. Himmelen täcktes av en enorm färgklar regnbåge. Först såg vi ganska många delfiner (tveksamt om de var rosa) innan de försvann helt för en stund för att i nästa dyka upp igen lite här o var i vattnet, tydligt rosa. Som avslut såg vi en underbar solnedgång innan vi åkte tillbaka och åt scrambled eggs och ris till kvällsmat.
Vi lät det mörkna lite till innan vi återigen satte oss i båten. Ny utflykt. Denna gång letade vi inte efter delfiner utan kajmaner med hjälp av Enrique, pappan från den familj som vi sov hos. Vi åkte en bra bit, lyste med ficklampor för att med hjälp av reflektionen i kajmanernas ögon se var de befann sig. Två gånger försökte Enrique få tag på en kajman men misslyckades. Vi åkte vidare, och till sist efter flera försök fick han tag på en liten kajmanbäbis. Det är av stor vikt att man verkligen försöker avgöra kajmanens storlek på de ögon som sticker upp ur vattnet då man letar efter ofarliga ungar. Tar man fel på storleken kan man i värsta fall provocera en kajman så stor som 10 meter som är kapabel till att välta hela båten och skada en dödligt.
Vi hade tur. En liten svart kajmanbäbis satt och tittade på oss från Enriques knä. Vi fick lov att hålla i den och Enrique berättade att den svarta kajmanen inte har någon tunga och kan bli så lång som 10 meter. Deras enda egentligen hot i sin hemmiljö (förutom människan) är anakondan som oftast vinner. Vi släppte ner honom i vattnet igen, förvånad tittade han sig runtomkring innan han dök och simmade iväg. Lille gos.
Trötta gick vi o la oss i varsin hängmatta o sov gott hela natten.
Innan frukosten nästa morgon tog vi ett morgondopp, skönt! Efter frukosten visade Enrique oss sina djur hemma, döda och levande.
Kajman-skalle av något större storlek än gårdagens bäbis…
..som försökte äta upp Boris!
Trots av skalbaggen var död kändes den levande, inte kul.
Levande orm.
Död orm.
Sen satte vi oss i båten och åkte mot tierra alta, den delen av Amazonas som alltid är torr, även under vintern då vatten annars täcker hela området. Där fick vi gå i land och se och smaka på alla möjliga frukter.
Ständig kamp mot myggen.
Boris luktar på citrongräs.
Ugn som man torkar yuca i.
Gul yuca, som innehåller vätska som är giftig för människan, torkas och görs till en slags hårt ströbröd kallat farinha som används till utfyllnad till mat, det mättar bra, är lätt att bära o håller länge.
När vi åkte hem kom regnet och vi kröp in under presenningen på båten. Vi åt lunch, god linsgryta, fiskgryta och ris med majs. Lunchen verkar vara huvudmålet här med flera tillbehör medan kvällsmaten är av mer enkel karaktär.
På eftermiddagen åkte vi ut i båten och in i djungelnträsket med en död fisk som bete och varsitt fiskespö. Vi fiskade pirayor o en del andra småfiskar som vi fick kasta i igen. Hanna tröttade ganska snabbt och gillade inte riktigt tanken på att dra upp fiskar med en krok genom kinden. Boris hade fiske-otur, oftast kom fisken och åt betet men fastnade inte på kroken, tidvis rörde fiskarna inte ens Boris krok, trots att den var fulladdad med bete. Det var otroligt varmt och fuktigt och plötsligt började det blåsa upp ordentligt, guiden menade på att det var farligt att vara inne i träsket med tanke på fallande grenar så vi avbröt fisket och åkte hem medan regnet började falla.
Lilla Piraya.
Till kvällsmat åt vi egenfiskad piraya och ris. Vi tittade på portugisisk film och drack kaffe innan vi somnade sista natten hemma hos Enrique.
På tisdagsmorgonen tog vi en tur själva i kanoten och njöt av tystnaden och det friska luften. Väl tillbaka tog vi ett sista dopp och vinkade sedan hejdå till Enrique med familj.
Boris körde en tarzan o paddlade utan tröja, skönt!
Sen bomben.
På hemvägen märkte vi tydligt av att vattennivån förändrats. Amazonas går mot sommar nu vilket betyder att vattnet drar sig undan och de får fast mark under några månader. Där vi på vägen ut till djungeln lätt kunnat åka med båten var vi nu tvungna att ta andra vägar. Julio gick lös med sin machete på alla träd som ramlat ner under gårdagens skyfall och myror ramlade ner från grenarna och gick till attack i båten. Vi offrade dem till floden och åkte vidare, Julio med macheten i högsta hugg, vi lite mer avslappnade ett snäpp längre bak i båten.
På vägen mot Tabatinga stannade vi och åt lunch, sa hejdå till Julio som mötte upp en ny grupp och fortsatte djungelresandet och åkte till sist hem.
Väl framme i Tabatinga skjölde vi våra minst sagt smutsiga kläder och hängde dem för att torka innan vi kastade oss in i duschen. SKÖNT!
Det började ösregna, och kläderna som vi hängt för att torka blev aldrig torra.
Vi vilade upp oss och köpte varsin hängmatta inför morgondagens båtresa till Manaus.
Senare på kvällen blev vi upphämtade med motorcykel-taxi och fördes till utkanten av staden där vi stämt möte med en shaman för att delta i en spirituell och renande ceremoni.
Dagen därpå vaknade vi, fortfarande inspirerade och berörda av gårdagens spirituella upplevelse. Vi packade, igen, och tog oss på varsin motorcykel-taxi till båtterminalen.
Där la vi upp våra väskor på rad tillsammans med hundratals andra passagerares bagage. Sedan började en lååång väntan. Först kollade knarkhundar igenom alla väskor grundligt. Sen gick vi in i ett rum och la upp allt vårt bagage på ett bord där de öppnade väskor och kollade igenom sakerna än en gång.
De gör hunden redo för knark-kontroll. Amazonas är en av de mest använda vägarna för smuggling av narkotika.
Väskorna på rad.
Vi fick varsitt armband som officiellt utnämnde oss till Manaus-båtfarare.
Mannen som kollade Hannas väska bara skrattade och skakade på huvudet åt ryggsäcken, för lat för att börja packa upp den uppifrån och ner.
Efter kontrollen kroppsvisiterades vi, grundligt, pass och biljett kontrollerades två gånger innan vi äntligen, efter flera timmars militant kontroll med deltagande av 3 olika polisstyrkor (nationella, militanta, marinpolis) fick gå på båten.
4 dagars båtresa framför oss…
Båten.
Hejdå Tabatinga!