Gringo trail vs Rancho Tranquilo

Vi spenderade 5 nätter på Utila. Hanna dök nästan varje dag o Boris led av öroninfektion på båda öronen och dessutom halvkrasslig förövrigt. Riktigt otur. Utila är ett dykparadis, mycket mer än dykning har inte ön att erbjuda, och den har egentligen ingenting att erbjuda som inte förutsätter att man är i vatten, vilket Boris strikt var förbjuden att vara. Dessutom var det sjukt varmt i och ovan vatten så för Boris var vistelsen på ön okej, men den hade kunnat vara så mycket bättre.

Under våra dagar på Utila åt vi god mat o träffade skönt folk. Mycket svenskar, kanadensare, nästan inga människor från Honduras vilket var en ganska speciell känsla av att inte riktigt vara utomlands utan som i ett ingenstansland av dykning, sol o bad.

Ute på en restaurang med ett hål i golvet där fiskarna simmade. Vi undrade hur många som i fyllan eller bara på språng, måste ha ramlat ner i detta hål ner till havets alla fiskar.

Ön har värsta fest-stämpeln, men vi var nog båda lite besvikna över den delen av vistelsen. Visst, det fanns sköna barer att hänga på, skönt folk att ta en öl med, men inget speciellt egentligen. Bara skön stämning o det känns som att de vi träffat har hypeat det en aning.

En dag sitter vi o njuter i skuggan på hostelet, ska äta upp en energy-bar som vi haft öppnad i rummet, halvt försluten, och börjar äta. När Hanna ska plocka upp själva kakan så ser hon att vi inte är ensamma om att äta på den utan att vi delar den med en kackerlacka… Vi offrar den till havet i hopp om att en fisk ska komma och sluka den hel, efter en lång tids väntan ger vi upp o ser den flyta ut mot horisonten.

Näst sista dagen på ön följde Boris med ut på båten som tog med Hanna ut på två fantastiska dyk. Vi såg havssköldpadda och efter första dyket på väg mot en ny dykplats får vi följe av mer än 30 delfiner som simmar två o två och leker med båten. Båten stannar upp o lät oss dyka i och simma ikapp med dessa fantastiska djur. Upp på båten igen, delfinerna lekte ikapp med svallet från fören och sen dykandes i igen till ljudet under vattnet när delfinerna pratade med varandra. Helt oslagbart! Och, jättesynd om Boris, fängslad på land av sin öroninfektion!
Boris blev som tur var bättre i öronen efter en veckas antibiotika och örondroppar, men tiden på Utila var inte hans bästa.

Lejonfisken hör inte naturligt hemma i det karibiska havet och gör därför stor skada. Den äter allt den ser o har inga naturliga motståndare. Detta gör att man som dykare får lov att döda en o annan, ibland flera stycken, under sin tid i vattnet.

Under ett av Hannas dyk hade en av killarna med sig ett ägg som vi skalade djupt under vattnet. Trycket får ägget att hålla ihop med hjälp av den inre hinna som finns runt själv ägget innanför skalet. Även äggulan hålls ihop och vi hade precis lyckats få ut den, den låg o svävade fritt mellan oss o vi skulle just till att börja leka med den när det kommer en stor fisk och slukar hela äggulan och slugt simmar iväg. Så kul var det!

Efter 5 dagar slet vi oss från dykparadiset och påbörjade en lång resa mot Nicaragua. Först till huvudstaden, Tegucicalpa, där sov vi en natt, sen tog vi en ny buss till Managua. Den tog hela dagen och var minst sagt påfrestande. I gränsen fick vi för första gången checkat vårt bagage av gränspolisen. När vi, närmare 50 personer, gick av bussen och ställde oss i kö var kontoret för bagage-kontroll inte ens öppet. Där stod vi o väntade i den tryckande värmen i vad som kändes som en evighet innan en man, sakta sakta kom gående och låste mödosamt upp dörren.
Själva säkerhetskontrollen var ett skämt. De kände inte ens igenom ryggsäcken, bar öppnade översta ”locket” och lyfte ut en tröja.
– Jaha, har du med något olagligt?
– Nej.
– Bra. Hejdå.
Skön säkerhet.

I en evig väntan på resande fot.

Vi kom fram helt slut. Sov på ett hostel och tog nästa morgon en buss norrut i Nicaragua till Jiquilillo, en liten by längs kusten. Natasha, en av Hannas vänner, hittade detta paradis, Rancho Tranquilo, när hon reste runt i Centralamerika för 2.5 år sedan och vi åkte dit o njöt av samma harmoni, lugn och kärlek som hon njutit av under sin vistelse.

Långa promenader längs stranden och lugna stunder i skuggan med en god bok.

Under tre lugna dagar gick vi längs stränderna i timmar, läste böcker i skuggan, åt god vegetarisk mat och njöt av stillhet o varandra. Vi var ensamma gäster den sista natten o lugnat var totalt.

Solnedgång.

Överallt på hostellet sprang det djur.
Fem hundar.
Hundratals grodor.
Minst lika många krabbor som tydligen är skadedjur av ett mäktigt slag. De bygger gångar under marken, och då marken här = sand betyder det att betonghusen som vi bor i sakta sjunker, betongen får sprickor och husen går sakteligen sönder.
Då Rancho Tranquilo är ett veggie-ställe tillåts inget dödande av djur till vissa personers förtret. Ägaren, Tina, verkar dock inte bry sig märkbart.

Tina, ägaren, framför sitt paradis, Rancho Tranquilo.

Idag tog vi bussen till Leon, en kolonialstad som en gång var Nicaraguas huvudstad. Vi stannar här bara över natten innan vi imorgon påbörjar vår resa mot Colombia. Först 2 dygn i buss till Panama City. Därifrån ska vi undersöka alternativen vidare mot Colombia. Flyg verkar svindyrt. Alternativet är att segla ner, billigare eller i klass med flyg, eller att ta mindre båtar längs kusten. Vi får se helt enkelt.

Under vår dag i Leon.

May 26, 2011 | Categories: Blog | 3 Comments